Ägardemokrati, ja tack

Idéhistorien är full av spännande tankar som av en eller annan anledning samlar damm. Många gör det med rätta. Inför andras dammsamlande ställer man sig dock frågande.

Mig har ägardemokratins bortglömmande vållat stort huvudbry. Ägardemokratins grundtanke är att ägandekoncentration, vare sig hos staten eller i privata oligopol, leder till maktkoncentration och proletarisering. För att samhället ska vara fritt och utgöras av fullvärdiga medborgare måste ägandet därför spridas.

”Detta”, kanske någon invänder, ”låter som socialism”. Kanske det, men då ska man veta att de förmenta socialister som först tänkte tankarna var i Sverige var Högerpartiet. Det var inte heller ett olycksfall i arbetet: Idén fanns i partiprogrammet från 1956 till 1984, rester av den fanns kvar i valmanifestet till och med 2006.

Den betydande skillnaden mot socialismen ligger i hur ägandet förvaltas. I den socialistiska statens händer blir ägandet partifunktionärernas privilegium. Privategendomen är då avskaffad bara som juridiskt begrepp. Som praktiskt verklighet består den. Ett till flertalet spritt ägande, däremot, är enligt ägardemokraterna raka motsatsen till socialism: Den är privategendomens fullständiga realiserande.

Tanken avfärdades ibland som en cynisk kontrautopi, hastigt skissad för att förekomma socialismen. Detta avfärdande tar inte hänsyn till att det redan fanns rika konservativa inspirationskällor att ösa ur, till exempel romantiska föreställningar om den självägande odalbonden och kristen sociallära, i synnerhet påve Leo XIII:s rundskrivelse om arbetarfrågan från år 1891, Rerum novarum.

Många öste också ärligt: Erik Anners, ordförande för Heimdal (53:e verksamhetsåret) och sedermera riksdagsman och hög högerpartifunktionär, menade själv att hans politiska gärning från start hade syftat till att göra Högerpartiet till ett parti för sociala reformer  något rakt annat än cynisk taktik (se exempelvis artikeln ”Högerpartiets idépolitiska utveckling” från Svensk Tidskrift, 1968).

Ägardemokratins problem var, ironiskt nog, också socialismens. Man visste vad man ville ha, men inte var det stod att få: de förmögna skulle ju inte frivilligt upplösa sina förmögenheter. Expropriation avfärdades som otillständigt och oförenligt med ett fritt samhälle. Kvar blev ett småfilande. Man skulle sänka inkomstskatter, uppmuntra till sparande, stödja eget husägande och dylikt. Detta är förvisso helt korrekt politik, men i jämförelse med visionen ter det sig småttigt.

Nu, när ägardemokratiska idéer sedan dryga decenniet är utsorterade, är det läge att fråga om de inte bör återkomma. För är inte grundproblemet lika illa idag, när ginikoefficienten för förmögenhet ligger på samma nivåer som när idéerna först fördes på tal? (Se Ekonomistas, ”Vad vet vi om förmögenhetsfördelningen i Sverige?”; jfr. Roine och Waldenström, ”Wealth concentration over the path of development, Sweden 1873 – 2006”). Ska man inte ta itu med detta – var den gamla analysen felaktig?

På andra sidan gärdesgården har vänsterns möjligheter utarmats. Socialismen är död. Vänstern förmår bara skattehöjningar; dess sociala progressivism övergår allt mer i för folkflertalet främmande identitetspolitik. Det finns kort sagt en öppen spelplan, där borgerligheten kunde gå på offensiven. Detta borde man göra inte bara för att slå undan benen för vänstern, utan för att det är rätt.

Jag föreslår därför ödmjukt några policyer. Med förlov sagt är ekonomisk politik inte min styrka, varför jag bara kan komma med hugskott. En del är kanske omöjliga, andra inte ändamålsenliga, åter andra kanske är inbördes motstridiga. Må så vara, så länge jag kan ruska om liket och visa att det ännu lever.

FÖRSLAG

– Gör sparande kraftigt avdragsgillt. Finansiera detta med förmögenhetsskatter och/eller arvsskatter med högt satta gränser. Det uppmuntrar sparande och omfördelar förmögenhet på ett sätt som kommer medborgarna direkt till del.

– Utsträck arvsrätten till kusiner och vidare. Detta skulle berika släktingar till avlidna, i stället för att arvet kommer Allmänna arvsfonden till del och försvann i olika bidragsentreprenöriella projekt.

– Ta fram en strategi för en ny egnahemsrörelse. Sådant har diskuterats av kristdemokrater i Uppsala. Det kunde handla om att upplåta mark för bostäder för eget husbyggande. Det offentliga tillhandahåller material. För att inte snedvrida marknaden kunde den som köper marken anhålla om en engångssubvention. En sådan kunde finansieras av en markvärdesbeskattning. Alternativt kunde det ske via leasing från staten som efter tid omvandlas till privategendom.

– Skydda rätten att ombilda hyresrätter till bostadsrätter.

– Slå vakt om landsbygden med dess höga grad av enskilt ägande; försvara jordförvärvslagen och för en politik som uppmuntrar att lantgårdar ärvs i släkten.

– Gynna bostadsförvärv, men omvandla det snedvridande ränteavdraget till ett amorteringsavdrag för att bekämpa skuldsättningen.

FREDRIK SIXTENSSON

You May Also Like