Bysantinska rikets historia i ett par stycken

Fröet till det bysantinska riket såddes under det sena tvåhundratalet efter Kristus. Romarnas imperium hade vuxit till den grad att det blev svårstyrt. För att råda bot delade kejsar Diokletianus riket, först i två delar, sedan i fyra. Varje del skulle styras av sin egen kejsare, som ingick i ett kollegium under Diokletianus ledning.

Systemet, kallat tetrarkin (fyramannastyret), föll samman när Diokletianus dog. Efterföljarna krigade sinsemellan. År 324 lyckades Konstantin, son till en tetrark, samla makten igen. Han lät nu göra en ny kejserlig huvudstad av Byzantion, en urgammal grekisk bosättning vid Bosporen, och kallade den för Konstantinopel efter sig själv. Platsen hade goda kommunikationer och var lättförsvarad. När han dött delade hans söner på makten i riket. Men situationen var nu som förr instabil, och riket förföll än en gång i inbördeskrig.

Den siste att styra över ett enat romerskt rike var Theodosios. År 395 dog han, och hans söner fick ärva varsin halva av riket. Detta år brukar gälla som det bysantinska rikets startdatum i historieböckerna. Dock var de båda romerska kejsarna formellt sett samregenter och deras rike ett enda.

Under fyrahundratalet kollapsade det västromerska riket, som ersattes av ett flertal kungadömen dominerade av germanska stammar. Nu fanns en enda romersk kejsare igen. Men hans rike var stympat och inte särskilt romerskt: den gamla huvudstaden ingick inte i riket, och latin talades (förutom vid hovet) bara på delar av Balkan. Det mest talade språket var grekiska, som också var förvaltningsspråk i provinserna.

Vid femhundratalets mitt – ett par, tre generationer efter Västroms fall – gjorde den östromerske kejsar Justinianus ett tappert försök att återförena kejsardömet. Han lyckades erövra Italien och delar av Nordafrika och Spanien, och för dessa framgångars skull kallas Justinianus och hans general Belisarius emellanåt för de sista romarna. I somligas ögon försvagas Justinianus anspråk av att han slutade finansiera Atens akademi, den sista resten av Platons gamla skola.

Landvinningarna stod dock på lösan sand. Efter Justinianus bröt langobarderna in i Italien, i Spanien trängdes Bysans tillbaka av visigoter. Detta varnu mest en prestigeförlust: områdena var perifera och oviktiga. Arabernas expansion i början av sexhundratalet – möjliggjord av ett kostsamt och segdraget krig mellan Bysans och sassaniderna – drabbade däremot östromerskt kärnland. Väldets rikaste provinser Egypten och Syrien, och med dem religiösa centra som Alexandria och Antiochia och Jerusalem, gick förlorade.

Ungefär samtidigt – år 620 – byttes hovspråket ut från latin till grekiska, vilket troligen hade varit kejsarnas modersmål sen efter Justinianus. Detta får, tillsammans med den besvärliga geopolitiska situationen, ofta symbolisera rikets allt mindre romerska och allt mer bysantinska, medeltida uppenbarelse. Lustigt nog blev ”romare” samtidigt en allt vanligare självbeteckning bland invånarna.

Efter Justinianus krympte riket mestadels. Utvecklingen hejdades visserligen under åttahundratalet, och vände faktiskt vid tusentalets början under Basileios II, som krigade mot bulgarerna och fick namnet ”bulgardödaren”. Men år 1071 besegrades Bysans av seljukerna under Alp Arslan vid Manzikert, och det mesta av Anatolien gick förlorat. Under sitt sista århundrade bestod Bysans av Konstantinopel, några öar och några obetydliga delar av Peloponnesos. Då hade känslan av att bo i ett borttynande land med en döende kultur – nu dessutom separerad från väst efter schismen med Rom år 1054 – hunnit bli en viktig del av den bysantinska självbilden.

När turkarna slutligen erövrade staden 1453 försvann de sista resterna av romarriket. Enligt traditionen hade det då bestått i en eller annan form i drygt tvåtusen år. Dess upplösning gav ringar på vattnet: delar av den östromerska intelligentian försvann till Italien med den grekiska litteraturen i kappsäcken; detta hjälpte renässansen på traven. Zoe Palaiologina, brorsdotter till den siste kejsaren, hamnade så småningom i Moskva, där hon gifte sig med storfursten Ivan III. Denne började nu föra Bysans kejserliga dubbelörn som vapen, utropade Moskva till det tredje Rom (Konstantinopel var ju det andra) och lät som förste härskare i Ryssland kalla sig tsar – Caesar.

Men människorna fanns kvar. Under artonhundratalets nationella väckelse skulle de återknyta till det klassiska arvet och kalla sig hellener. Den identiteten kom att dominera. Men åker man till Istanbul och träffar en av stadens tvåtusen greker är chansen stor att denne än idag, sexhundra år efter Bysans fall, kallar sig för rhomios.

Fredrik Sixtensson
Ordförande
vt 125:e verksamhetsåret

You May Also Like