Krönika: En apatisk samhällsdebatt

Barn- och ungdomspsykiatern Sven Román har gråten i halsen. Han är uppenbarligen djupt berörd.

– Därför att jag tycker att det är förfärligt vad vi har gjort. Och vi i vården har bidragit till grav barnmisshandel under 15 års tid.

Román vrider sig i den grå TV-soffan. Programmet är Malou Efter Tio i TV4, och ämnet är tidskriften Filters avslöjande om de så kallade apatiska flyktingbarn som figurerade i den svenska debatten för dussinet år sedan. Nu har några av dem erkänt att de simulerade. Att de, under stort lidande, av sina föräldrar tvingades att låtsas vara svårt sjuka, för att på så sätt öka sannolikheten för att hela familjen skulle få uppehållstillstånd.

– Det är ju runt tusen barn, nu sen 1997-1998, som vi har kallat för apatiska. […] Min uppskattning när det gäller hur många som har simulerat, det är ett tresiffrigt tal. Det är inte enstaka, det är inte två personer. Gellert Tamas skriver att det är 0,2 procent, nej det är minst tio procent.

Det centrala ordet i den meningen är ”minst”. Det är inte svårt att få intrycket att Sven Román, som påpekar att han länge varit medlem i Miljöpartiet, misstänker att fler fall än så egentligen handlar om simulering.

– Hur kan det uppstå en epidemi i Sverige med femhundra barn på några år, när det här inte förkommer någon annanstans i hela världen? […] Och de blir inte friska innan de får uppehållstillstånd?

Avslöjandet om simulerad apati har redan hunnit utvecklas till en infekterad debatt. Många har investerat mycket prestige i frågan, och många har mycket att förlora. Kanske allra mest journalisten Gellert Tamas som 2009 skrev en tegelsten till bok om apatifrågan, i vilken han insisterar på att det inte alls handlar om simulering. Han vidhåller fortfarande den åsikten, och hävdar att kritiken handlar om angrepp från ”ytterkantshögern”. Man får anta att han till den numera räknar medlemmar i Miljöpartiet.

***

Enligt DN-journalisten Hanne Kjöller ville Tamas i sin bok driva tesen att hela det svenska samhället var rasistiskt. Hon menar att det finns belägg, som publicerats av DN, för att han inte drog sig för karaktärsmord eller för att fabricera eller fulklippa citat för att framställa intervjuoffer i enlighet med den tesen.

Tidskriften Filters kritik är mer långtgående än så. Bland annat visar man att Tamas i sin bok mer eller mindre förfalskar information ur sjukjournalerna för de apatiska barn som skickades till Norge för behandling (se: https://magasinetfilter.se/filterbubblan/de-norska-sjukjournalerna-och-gellert-tamas/). Tamas hävdar i sin bok att barnen inte blev hjälpta av den norska behandlingen, trots att motsatsen framgår av journalerna.

Filter rapporterar: ”I journalerna och avvisningsrapporterna, som i detta fall är offentliga handlingar, finns flera tydligt dokumenterade fall som svårligen kan vara något annat är (tvångs)simulering och Münchhausen by proxy. Där finns också flera fall där barnen nästan blir helt friska efter att man separerat dem från föräldrarna.”

Den norska behandlingen syftade alltså till del till att förhindra föräldrar från att få sina barn att simulera. Till skillnad från den svenska behandlingen fungerade den.

Givet den nedgörande kritik i sak som Filter med flera riktat mot Tamas och hans bok, och hans ovilja att bemöta kritiken i öppen debatt, är det svårt att se hur man ska kunna göra annat än att ompröva Gellert Tamas samlade journalistiska gärning. Den kommer att behöva betraktas i ett helt nytt och kritiskt ljus.

***

Hur kunde det bli så här? Hur är det möjligt att den svenska ”vården har bidragit till grav barnmisshandel under 15 års tid”?

Sven Román är nu mer samlad, men hans röst avslöjar en undertryckt vrede:

– Frågan kidnappades. Svenska barnläkarföreningen hade en arbetsgrupp för flyktingbarn. Den startade 2002. De personerna i den gruppen motarbetade fullständigt att det skulle kunna vara tal om något annat än sjukdom, och de blev en oerhört stark lobbygrupp.

– Det är en liten grupp, det är tio personer och det är nog fyra-fem som är tongivande. Och det är samma personer, det är dessutom samma personer faktiskt som har påverkat det här med åldersbestämningar [av ensamkommande], som påstår att det är helt omöjligt att göra  Det har man gjort i tjugo års tid i Tyskland på ett riktigt säkert sätt. Men de har även påverkat det. […] Det som ligger under är ideologi. […] De här tongivande drivs av en politisk agenda, och det tycker jag: att de har gjort tjänstefel. Därför att vi läkare ska alltid arbeta utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. 

***

Politiska klickar, partism och särintressen kan ha ett skadligt inflytande på ett samhälle. Men det är inte unikt för Sverige, utan förekommer i alla världens länder.

Ändå är Sverige på något sätt speciellt. Någon fråga blir kontroversiell, och den blir politiserad i medierna. Det kan handla om Thomas Quick, om Da Costa-fallet (”obducenten och allmänläkaren”), om simulerande apatiska barn. Det kan handla om ensamkommande ”flyktingbarn” som helt uppenbart och en masse ljuger om sin ålder. Det kan handla om invandrares överrepresentation vad gäller grov brottslighet, eller om att massor av unga flickor plötsligt och epidemiskt får för sig att de ska byta kön.

I alla fallen var det redan från början uppenbart för alla med ett uns sunt förnuft och ögon att se med, att något inte stod rätt till. Vad gäller de apatiska barnen gav Ockhams rakkniv att kombinationen ”unik sjukdom för Sverige”, ”plötslig epidemi”, ”begränsad till somliga etniska grupper”, ”tillfrisknande vid uppehållstillstånd” och ”tillfrisknande när barnen separeras från föräldrarna”, att något annat än simulering framstod som i alla fall osannolikt.

Vad gäller de ensamkommande behövde man bara titta på många av dem för att se att de varken var barn eller ungdomar. För den som läste förundersökningarna i Da Costa- och särskilt i Quick-fallen framgick genast att det hela var vanvettigt. Och så vidare.

Få vågade säga något, och många som gjorde det tystades med drev och karaktärsmord. Hanne Kjöller noterar att så skedde också i fallet med de apatiska barnen:

– Det var ju tre läkare som for väldigt illa av det här, som faktiskt var ute i debatten, både i Läkartidningen och i Dagens Nyheter och på DN Debatt. Och där resultatet blev att de karaktärsmördades, och sen höll de tyst.

Sedan sänkte sig den stora svenska tystnaden i ett decennium eller så. Det är faktiskt riktigt otäckt.

Sanningen har förstås alltid funnits där ute. Den som läste om Thomas Quick-fallen på Flashback där förundersökningarna fanns tillgängliga, fattade åratal innan resningarna att detta var en svensk rättsskandal utan like.

***

Det var först när Sverige fick oberoende medier på riktigt, medier som varken är beroende av eller vill vara en del av etablissemanget, som ärlig rapportering i känsliga och laddade frågor har kunnat nå en mer omfattande läsekrets.

Det är knappast en slump att Sverige har världens mest omfattande alternativmediemiljö. Det beror helt enkelt på att i Sverige har nischen granskande och obekväm journalistik länge varit mer eller mindre oexploaterad.

De svenska gammelmedierna karaktäriseras av konformism, ängslighet och flockbeteende i högre grad än i kanske något annat fritt land. Medierna har varit en del av problemet.

Den miljöpartistiske barnpsykiatern Sven Román verkar dela den analysen, i alla fall vad gäller frågan om de apatiska barnen. När den ideologiska klicken i Barnläkarföreningens flyktinggrupp väl lagt fast partilinjen, slöt medierna mangrant upp bakom den:

– De fick med sig hela media!

Hur kan det överhuvudtaget vara möjligt att i ett fritt land få med sig ”hela media” i någon fråga, för att inte tala om i en som är politiskt kontroversiell?

***

Jag tror att det framöver kommer bli svårare att ta ett sådant strypgrepp på den svenska debatten, eftersom vi numera på riktigt har oberoende granskande medier. De kan sätta sig på tvären och säga emot. Det är just det som har varit problemet i Sverige: att många journalister sett sig som en del av ett etablissemang som ska hålla ögonen på folket, snarare än som en del av folket som ska hålla ögonen på etablissemanget.

Är det svaret på frågan? Att den svenska samhällsdebattens nationalpatologi beror på att Sverige har den fria världens kanske sämsta journalistkår?

Det kan i alla fall vara den ena sidan av myntet. Den andra sidan är i så fall att dumsnällheten idealiserats i den svenska offentligheten. Hur många politiker har inte skyllt den ena eller andra katastrofen på att ”vi har varit naiva”? Som att det i någon mån vore en legitim ursäkt. Eftersom man ändå ville väl.

Trots att det bara är ett annat sätt att säga ”jag har varit en idiot, och visa nu att du är en ännu större idiot genom att ge mig förnyat förtroende”.

***

Hur många människor med en mer realistisk syn på människan och världen har inte anklagats för att vara värdegrundsförbrytare? Utmålats som cyniska, som onda, ibland som rasister? Karaktärsmördats och utfulats ur offentligheten, i somliga fall till och med förlorat sin försörjning?

Den svenska offentlighetens patologi har varit strukturell. Det är inte konstigt att många länge skrämdes av tanken på att säga sitt hjärtas mening.

***

Både Gellert Tamas och barnläkarföreningens företrädade var inbjudna till Malou Efter Tio för att debattera med Sven Román och Hanne Kjöller. De dök inte upp. Tystnaden talar ett tydligt, ett öronbedövande språk. Inte bara om affären med de apatiska barnen. Utan om hela den svenska samhällsdebattens unkna dunster.

Tiden har kommit för att vädra ut.

ARVID HALLÉN

You May Also Like