Recension: Genusdoktrinen

 

Genusdoktrinen
Författare: Ivar Arpi & Anna-Karin Wyndhamn
Förlag: Fri Tanke förlag
År: 2020
Antal sidor: 374

Det är inte helt lätt att sammanfatta en bok som Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamns Genusdoktrinen. Trots att innehållet alltid kretsar kring samma tema saknas en röd tråd som får läsaren att förstå varför det ena eller andra tas upp i en given ordning. Den är både inkoherent och partisk, och blir därför varken en debattbok eller granskning. Lättast är att kalla den ett angrepp på det författarna ser ungefär som en inflytelserik ideologisk maffia.

Saken gäller en likriktning som går ut över det fria sökandet efter sanningen. Genusdoktrinen ligger som en våt filt över högre utbildning och relaterade organ – det rätta sättet att tänka ska in överallt. Söker man forskningsmedel måste genusperspektivet anläggas, och ska man anställa någon måste man främja kvinnor. Doktrinen är ett projekt med kopplingar till vänstern som intimt hänger samman med tanken att inga sanningar finns, bara makt.

Genusdoktrinen har några högst relevanta avsnitt, vilket också är de som har mest gemensamt med traditionell journalistik. När kritiska frågor ställs till parter i målet, eller när självmotsägelser presenteras, visar sig styrkan hos angreppet som genre. Problemet är att dessa avsnitt inte kontextualiseras ordentligt. Arpi och Wyndhamn anstränger sig aldrig för att förstå motståndarsidan, utan tycker att uteblivna svar är detsamma som att de själva har rätt. Den ena feministiska bevekelsegrunden, att kvinnor historiskt har varit berövade möjligheter till avancemang, accepteras rakt av men utan att bakas in i författarnas resonemang, och den andra, att kvinnor anses behöva anstränga sig mer än män för att nå samma nivåer av framgång, behandlas helt kort i slutet av boken utan att ha någon bäring på dess övriga innehåll. Resultatet är att läsaren får möta farliga, sanningsförnekande sektmedlemmar i 250 sidor innan det visar sig att genusvetenskapen har en logik – och om den är förenlig med andra områdens logik får hon aldrig veta, eftersom författarna inte diskuterar den. Verket brister i trovärdighet därför att det aldrig på ett hederligt och förutsättningslöst sätt presenterar motståndarsidans ontologiska och epistemologiska ställningstaganden. Arpi och Wyndhamn sjunker därmed till samma låga nivå som den grupp de tar sig an.

En annan konstruktion – och bättre källhänvisningar – hade hjälpt boken på traven. Som det är hoppar författarna mellan illa sammanhängande anekdoter under dess första två tredjedelar, för att sedan hastigt beröra verkligt intressanta frågor i den sista. De lägger mest fram exempel som läsaren ska förfäras åt utan att några verkliga argument presenteras, och slarvar därmed bort ett viktigt tillfälle att granska en rörelse vars maktanspråk inte verkar ha något slut. Slarv är för övrigt inte sällsynt i Genusdoktrinen. En utsaga på s. 208 går till exempel inte att tolka på något annat sätt än att Helene Hellmark Knutsson skulle ha varit minister för forskning och högre utbildning 1997.

I dagsläget präglas debatten om genusdoktrinens komponenter av grälsjuka och revirmarkerande. Det hade denna bok kunnat avhjälpa. I framtiden får vi istället försöka minnas den längtan efter en högre samtalsnivå som gjorde att boken överhuvudtaget skrevs, när vi själva ger oss in i diskussionen.

Sam Wenell
Fil.mag. ekonomisk historia

You May Also Like