Så får vi platt skatt på 10 år

Jag kan inte påstå att jag någonsin varit särskilt engagerad i den svenska borgerlighetens traditionella skattekverulans. I den mån jag retat mig på skatterna har det snarare handlat om skattetrycket än om marginalskatterna. Det vill säga inte i första hand att folk som tjänar bra betalar hög skatt, utan att folk med vanliga och låga inkomster betalar för mycket. Och att staten sedan spenderar skattepengarna på att understödja sådant som jag gärna skulle ha betalat skatt för att slippa.

Men den senaste tiden har jag tagit visst intryck av argumentet att de höga svenska marginalskatterna – den statliga inkomstskatten i allmänhet och värnskatten i synnerhet – kanske kan avskaffas utan att det minskar statens inkomster. Tvärt om pekar somligt mot att en sådan reform rent av skulle *öka* statens inkomster. I rapporten Den kostsamma värnskatten (2016) av Jacob Lundberg från Timbro (go figure) sammanfattas forskningsläget:

Studierna kommer fram till självfinansieringsgrader i intervallet 56–185 procent. Orsaken till det stora spannet är framför allt olika antaganden om elasticiteter och att alla studier inte räknar med alla skatter”.

Det vill säga, för varje krona som staten sänker värnskatten med kommer staten att få tillbaka mellan 56 öre och 1 krona och 85 öre. Vid en självfinansieringsgrad på 100 procent betalar skattesänkningen för sig själv – vid en självfinansieringsgrad över 100 procent leder skattesänkningen alltså paradoxalt nog till *högre* skatteintäkter.

Lundberg menar vidare att de studier som hittar en självfinansieringsgrad under 100 procent använder sig av felaktig metod:

Det finns vissa studier som har funnit att värnskattens avskaffande inte skulle vara helt självfinansierande. Dessa studier har dock gjort antaganden som medför att självfinansieringsgraden underskattas. Det handlar om för låg elasticitet eller att delar av arbetsgivaravgifterna utelämnas från beräkningen.”

Och inte nog med det: logiken verkar hålla inte bara för värnskatten, utan för hela den statliga inkomstskatten. Lundberg igen:

Värnskatten går att avskaffa utan intäktsbortfall om elasticiteten, som anger storleken på beteendeförändringarna, är större än 0,1. Lundberg (2016) visar att detsamma gäller hela den statliga inkomstskatten om elasticiteten är större än 0,15. Steget från att värnskattens avskaffande är självfinansierande till att den statliga inkomstskatten som helhet är självfinansierande är alltså inte långt.”

Allt detta är dock hypoteser, antaganden, teori. Vi vet inte om det faktiskt stämmer. Så länge denna osäkerhet finns kvar lär varken värnskatt eller statlig inkomstskatt kunna avskaffas. Om man däremot kan visa att reformerna är självfinansierade lär det däremot snarare bli omöjligt att *inte* avskaffa dem, om så bara för att finansdepartementet förstår att man på detta sätt kan dra in mer skattepengar.

Man bör därför ta reda på hur det verkligen ligger till. Är värnskattens avskaffande självfinansierande eller inte? Det bästa tillvägagångssättet för detta är ett fullskaleexperiment.

***

Så här skulle det kunna gå till: Värnskatten avskaffas norr om 62 grader nordlig bredd. Det är en linje som går mitt genom Sverige, norr om Hudiksvall och söder om Sundsvall. Ungefär en tiondel av Sveriges värnskatt betalas norr om denna linje.

Efter fem år utvärderas reformen. Stämde hypotesen? Ökade statens intäkter eller inte?

Statens intäkter från värnskatten är drygt 5 miljarder kronor om året. Om vi antar att 500 miljoner av dessa betalas norr om den 62:a breddgraden och självfinansieringsgraden är den lägsta som studierna pekar mot, 56 procent, blir det årliga skattebortfallet 220 miljoner kronor per år. På 5 år blir skattebortfallet således i värsta fall 1,1 miljarder kronor.

Det kan ju uppfattas som en hög kostnad för ett experiment, men det motsvarar inte mer än kostnaden för att driva Migrationsverket i ungefär en vecka. Dessutom är det ju ärligt talat inte en riktig kostnad, eftersom det handlar om att folk får behålla de pengar som egentligen från första början är deras egna.

Om experimentet i stället utfaller maximalt lyckosamt med en självfinansieringsgrad på 185 procent, innebär det att staten dragit in 2125 miljoner kronor mer än den annars skulle ha gjort. Det är pengar som kan läggas på välfärden, på försvaret, eller för den delen på ytterligare andra skattesänkningar.

Alltnog, om experimentet efter 5 år visar att självfinansieringsgraden var under 100 procent återinförs värnskatten i landets norra halva igen. Om den var över 100 procent, avskaffas värnskatten i stället i hela riket.

I samband med detta tas nästa steg i experimentet: norr om 62:a breddgraden avskaffas hela den statliga inkomstskatten, och experimentet upprepas. Om samma goda utfall ges efter 5 år vinkar vi farväl också till den statliga inkomstskatten i hela landet.

***

Men, käre läsare, jag vet vad du tänker. Detta är vansinne. Det är politiskt omöjligt. Man kan inte bedriva politik på det här sättet.

Kanske är det så. Eller så är det så dumt att det faktiskt kan fungera.

ARVID HALLÉN

You May Also Like