Så ock på jorden

Om man vandrar in i San Vitales basilika i Ravenna, kan man bland de virvlande marmorpelarna och de guldspäckade navaterna finna ett välkänt porträtt av den bysantinske kejsaren Justinianus. Han står i mitten av hovet, omfamnad av en fladdrande mantel, en stor patina av guld i händerna och en lysande gloria bakom kronan. Bredvid honom står biskopen Maximianus, som håller ett guldkors bestrött med smaragder.

Man kan inte låta bli att känna en viss nostalgi till en tid då kristendomen var något mer betydelsefull än en marginell mysteriekult. En tid då världens mäktigaste man bekände att de sista skall bli först och de första bli sist. Men i mosaikernas skimmer borde det också väckas en viss känsla av obehag. Det är långt ifrån enkelt, till exempel, att skilja på vad som tillhör Caesar och vad som tillhör Gud i denna basilika. Om Jesus hade levt i Konstantinopel fem sekler senare snarare än i Palestina, och någon hade frågat huruvida man borde betala skatt, hade han inte kunnat fråga tillbaka “vems ansikte står på mynten?”

I det här fallet är svaret faktiskt “Guds”. Och om man vänder på de bysantinska mynten står i knubbig grekisk skrift titeln: Βασιλεὺς βασιλέων, “kejsarnas kejsare”. Vilket mycket väl kan vara fallet. Men det är lika mycket fallet att hans rike inte hör till denna världen. Frågan om hur en kristen ska förhålla sig till politiken har varit omtvistat sedan uppståndelsen. På ett sätt är svaret ganska klart: man ska vara i världen, men inte av världen. Men evangeliet lyckades utelämna tämligen relevanta detaljer om vad exakt detta betyder angående skattepolitik, regeringsbildningar, reglering av marknaden, och så vidare.

Kristet politiskt tänkande genom historien har kännetecknats av en spänning mellan två poler. Det är värt att lägga märke till att ett motståndsfritt och spänningslöst förhållande mellan kyrka och stat (som vissa  romantiserade karikatyrer av Bysans ibland målar upp) aldrig har funnits. Kyrkans historia är snarare en dialektisk rörelse mellan pragmatiska kompromisser med den rådande ordningen och ett radikalt motstånd till dessa. Ofta kan spänningen hittas i en och samma historiska figur. Sankt Bernhard av Clairvaux (1090–1153), till exempel, förhandlade världsliga allianser mellan klosterväsendet och riddarordnarna, samtidigt som han förklarade att när påven klär sig i purpur och guld blir han Konstantins efterträdare, snarare än Petrus.

Spänningens första pol utgör förmodligen den huvudsakliga frestelsen för kristet politiskt tänkande. Det rör sig om drömmen om en politik som är rakt igenom kristen. Exemplen att blicka tillbaka på är många: Bysans, det heliga romerska riket, de otaliga kristna utopiska rörelserna som grodde i tidig modernitet. Det konstantinska experimentet (för att låna ett begrepp av den polske teologen Erich Pzywara) grundar sig på en allians mellan administrativ och världslig potestas och andlig auctoritas. Lockelsen hos en sådan ideologi är uppenbar.

Man behöver bara titta på mosaikerna i San Vitale. Det var förmodligen samma lockelse som först drog apostlarna till Jesus. Det judiska folket förväntade sig en befriare av politiskt slag. Sammanvävningen av kyrka och stat har dock lämnat andra ruiner långt utanför den forna bysantinska rikets gränser. (Svenska kyrkan, till exempel.)

Mycket av kristendomens bortvittring i Europa beror just på allt för nära relationer mellan kyrkan och staten. Det är värt att fundera över huruvida det konstantinska experimentet nådde vägs ände inte på grund av att det fallerade, utan just eftersom det fungerade alldeles för bra. Den moderna dyrkan av den sekulära nationalstaten skulle i så fall vara statskyrklighetens fullbordan, snarare än dess motsats. Det kan mycket väl vara så att giftermålet mellan andlig och världslig makt var dömt att kulminera i skilsmässa av inre nödvändighet. Trots allt: den som tjänar två herrar kommer hata den ene och älska den andre.

Den andra frestelsen kristet politiskt tänkande står inför är inget annat än ett förkastande av allt en teologi som förenar tronen och altaret står för. Ett exempel på en sådan syn kan hittas hos flera bysantinska asketiska rörelser. Denna pol i spänningen karakteriseras ofta av en eskatologisk orientering. Alla jordiska politiska projekt är ofullkomliga just eftersom de är jordiska. De som törstar efter rättvisa skall mättas, men bara efter den nya himlen och den nya jorden har kommit till.

I detta hopp slår otaliga kristna rörelser sina rötter. I bysantinska asketiska väckelser uppmanades människor att lämna vad som ansågs vara en korrupt och förfallen politisk ordning och dra sig undan till en bokstavlig eller figurativ öken. Men man kan undra om ett sådant opolitiskt tillstånd ens är koherent. Denna tillbakadragning skedde alltid genom grundandet av en parallell alternativ politisk ordning. Grundsatserna för dessa kommuniteter, hämtade från Apostlagärningarna, kan knappt sägas vara till sin natur opolitiska. Ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, till exempel, utan de hade allting gemensamt, och delade ut därav, så att var och en fick efter som han behövde. Ett opolitiskt tillstånd är omöjligt. Människan, den gamla såväl som den nya, är ett politiskt djur.

Denna pol i spänningen karakteriseras av iakttagelsen att frälsningen äger rum vid tidernas ände. Därför ställer man sig allmänt skeptiskt till alla försök att torka upp tårarnas dal. En följd är en skarp vattendelare mellan det inre (kristendomens sfär, där den frälsningsbringande dramat utspelar sig) och det yttre (politikens sfär, en sårad och fallen domän). Det krävs dock en del exegetisk alkemi för att hitta en sådan motsättning mellan det yttre och det inre, eller mellan att agera i världen och att ärva himmelriket, i nya testamentet. Och där den kan hittas, verkar det tala starkt emot en sådan tolkning. “Inte skall var och en som säger ‘Herre, Herre’ till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja.” (Matt 7:21-23) Men det är långt ifrån meningen att här avgöra vilka som är fåren och vilka som är getterna. Den frågan kan vi skjuta upp till yttersta domen. Som med alla verkliga politiska frågor, så är problemet i grunden metafysiskt. Den klassiska grekiska metafysiken, som kristendomen i stort sett anammade, märkte att allting i världen var på väg någonstans. Alla ting har ändamål. Blomman sträcker ut sina blad för att fånga solstrålarna, spindeln väver sitt nät för att fånga flugan; människan sysselsätter sig med otaliga företag för att nå den svårfångade Lyckan. Skapelsens trängtan sträcker sig efter Guds barns uppenbarelse. Det är inom denna ram som spänningen finner sin rätta plats.

På samma sätt sträcker sig staden på jorden efter den himmelska staden. Politikens yttersta mål är paradiset. Detta mål kommer dock aldrig nås här på jorden. Det är därför kyrkofäderna använde metaforen pilgrimsresan för att beskriva det kristna gemenskapen på jorden. Metaforen fångar denna (metafysiska) dubbelhet i hur kristendomen förhåller sig till politiken. Det viktiga med resan är målet, och jämfört med målet är resan nästan oväsentlig. Det är här som den andra, mer eskatologiskt sinnade polen får sin plats. Sett från en annan vinkel är resan däremot ofantlig viktig, just eftersom den är riktad mot ett mål som är viktigare än allt annat. Precis som i en pilgrimsresa genomsyrar målet varje steg. Allt fylls med mening, och huruvida vi kommer fram till målet eller inte är påverkat av vad som händer längs resan. Här finner den mer politiskt-vänliga polen sin plats.

Till slut måste man erkänna att båda förhållningssätten fångar varsin aspekt av kristendomens kosmiska drama. Båda polerna är komplementära och nödvändiga. Spänningen de står i är inte något som borde upplösas. Varje kristen politisk ansats måste bli kvar i den och slitas åt motsatta håll. I världen: den jordiska stadens ofullkomlighet får aldrig bli en ursäkt att låta bli att fördöma och förhindra orättvisor av alla sorter: att låta bli att mätta de hungriga, klä de nakna, besöka de sjuka. Men inte av världen: vi får aldrig tro att människans frälsning ligger i en jordisk utopi. Guds stad var varken Bysans, Ravenna, eller något annat politiskt projekt bakåt i historien. Inte heller ligger människans frälsning “framför” oss, i framtiden. Tvärtom, så ligger den bortom tiden ochalla rumsliga metaforer, i en oändlig presens. För det som ärgott och sant var i begynnelsen,nu är och skall vara, i evigheters evighet.

Lapo Lappin
Filosofie stud.

You May Also Like