Sagan om det politiskas återkomst

En tänkare som fått mycket uppmärksamhet på sistone, och som väl får ses som en representant för den nya antiliberala vågen inom statsvetenskapen är Adrian Vermeule, professor i juridik vid Harvard University. Vermeule är tämligen unik inom sitt gebit: ultramontant katolsk (han konverterade 2016), antiliberal och inspirerad av Carl Schmitt och Donoso Cortés har han på senare tid utmärkt sig som den främsta och inte minst ivrigaste slaktaren av liberalkonservativa heliga kor. Principen om maktdelning ger han inte mycket för, som exempel.

Det är också främst i kritiken av liberalismen som Vermeule kommer till sin rätt. En av hans bärande teser är att människan är ett sakramentalt djur, som oavsett vad hennes teoretiska övertygelser är alltid kommer att utöva religion i praktiken. Ett exempel på denna typ av religiösa narrativ är regimen som är under hot från auktoritära krafter. Detta är en stapelvara även på våra breddgrader. Exempelvis antydde Stefan Löfven under årets förstamaj-tal att Moderaterna och Kristdemokraterna numera är högerextrema partier. Som sakpåstående är det befängt. Som en del av liberalismens liturgi är det i högsta grad logiskt.

Enligt Vermeule är detta anledningen till att Fidesz kritiseras mer än Saudiarabien, trots att den senare regimen är mycket mer antiliberal. Fidesz är nämligen ett av få exempel på liberalismens avfällingar: de har vridit framstegsklockan tillbaka ett varv. Saudiarabien är å sin sida på väg framåt, så sakteliga, varför kronprins Mohammad bin Salman hyllas som progressiv i medierna.

Återigen: inget av detta går att förstå sett till den faktiska graden av våld och förtryck. Bara som uttryck av en förryckt religion, en upplysningens liturgi, blir det begripligt. Detta ger också liberalismen ett evigt existensberättigande: i och med att samhället aldrig är färdigt, befrielsen aldrig är fullständigt uppnådd måste kampen mot förtrycket fortsätta. Vi befinner oss alltjämt i upplysningens gryning, och så måste det förbli för att dialektiken ska få fritt spelrum.

En annan tänkare som tangerar Vermeule i dessa tankegångar är Patrick Deneen, professor i statsvetenskap vid University of Notre Dame. Han har i boken Why Liberalism Failed försökt ge en förklaring till liberalismens misslyckande. Enligt Deneen har den helt enkelt lyckats. Dess båda huvudmotståndare under 1900-talet, kommunismen och fascismen, har så gott som kollapsat fullständigt, åtminstone i Väst, och i den meningen lever vi i en liberal värld. Samtidigt håller populistiska strömningar på att vinna val på platformar både till höger och vänster om den liberala mittfåran, dock med det gemensamt att de är kritiska till en eller flera av liberalismens grundmurade dogmer.

Detta beror enligt Deneen på att liberalismen inte erbjuder någon gemenskap i djupare mening, och att den inte heller har ett transcendent mål för en gemenskap att leva för. Till skillnad från Vermeule menar dock Deneen att lösningen inte är att göra bruk av de adminstrativa överstrukturer liberalismens skapat, utan i stället att återskapa meningsbärande enheter i mindre skala.

Mot detta reser Vermeule invändningen att småskaliga kommuniteter aldrig kommer att vinna tillräckligt med oberoende från liberalismen för att kunna utgöra livskraftiga alternativ till densamma. I slutändan måste liberalismen antingen inkorporera dessa, eller förgöra dem.
Det som dock enligt min uppfattning är det mest intressanta med Adrian Vermeules kritik är liberalismens formspråk. Liberalismen förnekar kort och gott att det finns ett det gemensamma goda att sträva mot. Politik blir därmed substanslös och abstrakt. Men människan är ett politiskt djur; hon är inte hel förrän hon får leva ut sin sanning inte bara på idéernas marknadsplats, utan på det politiska forumet. Vermeule erkänner villigt att någon som har fel om människans grundläggande natur mycket väl kan komma att skapa ett samhälle som är långt sämre än det liberala. Trots detta kan människan i längden inte leva på fruktan allena. Hon behöver hopp. Därför kommer det inte att räcka med att skrämma människor till underkastelse med ideologiska spöken från det förflutna, enligt Vermeule.

Det som både nya former av vänster och höger har gemensamt är synen att sanningen inte är en privatsak längre, och att det nu är tid att den får fritt spelrum. Den politiska frågan blir därför mindre om gemensamma spelregler, och desto mer om vilken gemenskap som ska bestämma. Vems sanning ska gälla, helt enkelt.

Det är inte alltid helt klart vilken liberalism som är föremål för Vermeules och Deneens kritik. Den form av progressivism som i Förenta staterna framför allt förknippas med liberalerna har till exempel den fördelen, enligt Vermeule, att den faktiskt inte är substanslös och proceduriell, utan representerar en politik baserad på ett partikulärt sanningsanspråk. Enligt Vermeule är det dock ett felaktigt sanningsanspråk. Vermeules begränsning ligger, som oftast är fallet med skarpögda kritiker, i att alternativet inte är så tydligt definierat. Men om det ligger någon som helst sanning i Vermeules och Deneens påståenden kommer det spela mindre roll.

Vad vi i alla fall kan konstatera är att politiken kommer gå ifrån det proceduriella, och mot det substantiella. Vem som har makten blir viktigare än maktens ramverk. Sagan om det politiskas återkomst spelas just nu upp inför våra ögon. Om den slutar lyckligt eller ej återstår att se. Oavsett är det nog inte för tidigt att konstatera att neutralitetens tid på gott och ont är förbi.

BALDER JONSSON

You May Also Like