Det vankas ett nytt nummer av Tidskriften Heimdal. Om det inte redan skett så bör det snart ligga i brevlådan!


Numrets tema är något så aktuellt som det stundande presidentvalet i USA. Tyvärr har ett smärre tryckfel uppstått, men det är bara en artikel som blivit lidande. För att ge artikeln den fulla rättvisa den förtjänar så publiceras den härmed på vår hemsida.
Ett smakprov på det kommande numret,


signerat Anders W. Edwardsson.

Historiskt vägval

Du hör aldrig amerikanska presidentval beskrivas som oviktiga. Tvärtom, vartenda ett beskrivs som ”avgörande för framtiden.” Vilket är långt ifrån sant. Årets val passar dock in på beskrivningen. Det kommer nämligen inte bara att avgöra vilken politik som kommer föras de kommande fyra åren. Om vänstern vinner kommer det amerikanska samhället troligen att förändras permanent. Och definitivt inte så till det bättre.

För att greppa dagens situation måste vi studera USA:s hela historia, från grundandet fram till idag. Naturligtvis måste en sådan genomgång bli både schematisk och ofullständig. Ibland är dock perspektiv centralare än detaljer.

Självständighetsdeklarationen 1776 signalerade två saker. För det första att dess avsikt var att försvara amerikanernas ”engelska friheter” med rötter i Magna Charta. Det påföljande frihetskriget var ergo en konservativ reaktion mot en regim som hotade koloniernas kulturarv, inte ett radikalt experiment som fransmännens dito 1789.

För det andra gjorde deklarationens principer om allas lika värde, etc., USA till ett alternativ till de gamla världens tröga autokratier: en lös union vars regering bara skulle syssla med försvar, utrikespolitik och fåtalet andra saker. Resten skulle delstaterna och folk själva ta hand om. Konstitutionen 1787 systematiserade sedan det bästa västerlandet frambragt under två årtusenden i form av kristen moral, engelska friheter, och upplysningslogik. Det vill säga frihet under ansvar, inte anarkolibertarianism.

Denna balans av frihet och ordning blev också mycket framgångsrik och gjorde USA till världens rikaste och mäktigaste land inom ett sekel. Att ständigt försöka förbättra sig var en bärande tanke, här med rötter i kolonisternas puritanska form av kristendom. Denna mentalitet kom dock, i sekulariserad form, i sinom tid också att gynna de som ansåg att inte ens förbannat bra skulle anses gott nog.

Efter inbördeskriget 1861–65 tog därför europeiska idéer om fördelarna med en etatistisk välfärdsstat fotfäste bland akademiker, journalister och intellektuella. På grund av USA:s frihetliga kultur blev denna ”progressiva” rörelse inte, likt den samtidigt framväxande socialdemokratin i Europa, socialistisk. Den ville dock i tidstypisk positivistisk anda bygga ett perfekt samhälle genom att uppfylla politiska mål med byråkratiska medel.

Detta ledde till en första förändringsvåg under republikanen Theodore Roosevelt och demokraten Woodrow Wilsons presidentskap i början av 1900-talet. Deras mål var med moderna mått mätt modesta, men visade vart den politiska kompassnålen pekade. De ville båda ”för allmänhetens bästa” reglera marknader och ”hjälpa folk” genom att stärka den federala regeringens makt på delstaternas och de enskildas bekostnad.

Under 1930-talet började allmänhetens motstånd mot kollektivistiska idéer också delvis luckras upp. Detta då Franklin D. Roosevelt till synes framgångsrikt med statliga tvångsmedel lyckades bekämpa både den stora depressionen och mobilisera den amerikanska industrin under andra världskriget. Och under det påföljande kalla kriget, när USA ironiskt nog kämpade aktivt mot socialism, fördjupades denna positiva syn på statliga ingrepp och styrmedel när USA tvingades konkurrera med Sovjet om saker som att först nå månen.

Detta fick två effekter. Den mest påtagliga var etablerandet av en stor och ideologisk progressiv djup stat (i form av icke-folkvalda byråkrater) som i tandem med akademiska, mediala och andra radikala eliter kunde försvara radikala idéer även när väljarna röstade för motsatsen. Vilket i sin tur lade grunden för en mer definitiv vänstervridning av även vanligt folks verklighetsuppfattning.

Vi kan här inte gå in på detaljer. Påtalas bör dock att president Lyndon B. Johnson på 1960-talet lade grunden för en mer allomfattande välfärdsstat som sedan dess fortsatt svälla. Den amerikanska vänstern var nämligen smart och valde först att fokusera på löften som fler bidrag och fria snarare än storstilade reformer. Djävulen sitter dock som bekant i detaljerna och dessa smådelar skulle över tid bli mycket större än helheten.

Genom att ta många små steg kom utvecklingen inte bara att börja minska delstaters och individers oberoende – och i motsvarande grad stärka den federala regeringen långt bortom grundlagsfädernas mest svettiga mardrömmar. Den kom också att urholka USA:s hävdvunna etos om lika rättigheter (equality of opportunity) och ersätta det med egalitärt dagdrömmeri (equality of outcome). Det vill säga, många amerikaner har sedan dess, i likhet med svenskarna, övertygats om att de har ”rätt” till både ditten och datten och statens skyldighet att ge dem allt.

Då socialismen är oförenlig med de flesta amerikaners idévärld kom denna utveckling att ta lång tid. Och orsaka många, långa, upphetsade och farliga debatter. För medan Demokraterna drev på utvecklingen kom Republikanerna att motsätta sig den; i alla fall retoriskt. Och då att även folket efter 1970 började dela sig i två läger startade ett söndrande ”kulturkrig” mellan de som ville att USA skall förbli en bastion för västerländsk kultur och frihet, och de som vill att landet skall efterapa Europa.

Men även om Demokraterna sedan sjuttiotalet överlag gått segrande fram har de inte på djupet lyckas omstöpa landet kulturellt. För även om många amerikaner – säg kanske en tredjedel – i en folkomröstning idag skulle rösta ja till att helt omvandla USA till ett Jättesverige har majoriteten förblivit landets frihetliga arv troget. För att bara ta några exempel: de flesta amerikaner är än idag misstänksamma mot federal makt, vill ha låga skatter, rätt att bära vapen och ogillar illegal invandring.

Spänningen mellan kulturella realiteter och ideologiska drömmar har också flera gånger exploderat i folkliga uppror. Stödet för Reaganårens ekonomiska politik på 1980-talet, Newt Gingrich Contract With America på 1990-talet och Tea Partyrörelsen kring 2010 är tre exempel. Republikanerna har dock visat sig inkapabla (läs: för politiskt hariga) att vända utvecklingen. Vilket nu lett till största politiska revolten sedan 1890-talet.

Efter det sömniga valet 2012 började saker hända. Med Barack Obamas omval cementerades å ena sidan dagens politiskt och sociokulturell extremt (tok)radikala ”WOKE-generation” makten över Demokraterna. Å den andra exploderade slutligen gräsrotsrepublikanernas frustrationer med den egna partiledningen. Deras missnöjde spände från dess oförmåga att stoppa den ”europeiska” utvecklingen överlag till specifika saker som nykonservativas krigiska utrikespolitik och ideologers blinda tro på ”frihandelsavtal” som kostar miljoner jobb och bara gynnar kineser, indier och andra.

Skillnaderna mellan höger och vänster blev med detta inför valet 2016 explosiva. Efter sexton år med George W. Bush och Barack Obama var de flesta amerikaner rejält trötta på krig, skatter, regleringar, korruption och ideologiskt skitsnack. Missnöjet fann också till slut en frälsare i Donald Trump. Han kunde nämligen lätt framställa sig som den traditionella amerikanismens sista hopp och Demokraternas Hillary Clinton som en bitter, arrogant och svårt korrumperad drabant för den existerande ordningen.

Trump och Clinton personifierade också perfekt det halvsekel långa kulturkriget. Och som alltid när inrikes strider handlar mindre om vem som skall styra än om landets identitet fick valet en existentiell dimension. Frågan blev, skulle USA förbli amerikanskt eller finalt förvandlas till en trött välfärdsstat, typ Sverige eller Frankrike?

Valet blev typiskt nog en rysare. Medan Clinton tack vare stort stöd i städerna fick flest röster vann Trump – mot alla förståsigpåares förutsägelser och till elitisternas stora skräck – elektorskollegiet och blev president. Eller med andra ord, valet slutade så nära ett dött lopp det bara kunde. Och kampen mellan de två sidorna har sedan dess fortsatt att bölja fram och tillbaka, både inom och bortanför politiken.

Exempelvis vägrade Demokraterna efter valet 2016 att agera ”loyal opposition” och utropade sig istället till en ”motståndsrörelse” mot allt Trump stod för. Många blev snart också fysiskt aggressiva och de så kallade BLM-upploppen utnyttjades medvetet för att – tillsammans med hypen kring COVID 19 – skrämma tillräckligt många för att få Joe Biden vald till president. Dennes åderförkalkning och de idéer som folk omkring honom stod för gjorde dock hans administration till ett lika dåligt som dyrt skämt, vilket kostade Demokraterna majoriteten i Kongressen redan 2022. Varpå Trump, efter att liberala åklagare försökt låsa in honom för fabricerade brott, ånyo seglade upp som självklar kandidat inför årets val.

Och här är vi nu. Biden har ersatts av Kamala Harris, som inte vann en enda delegat i primärvalet 2020, efter en Sovjetliknande manöver bakom kulisserna av Obama som lär ha föredragit Harris redan 2020, och den politiska splittringen är större och bittrare än någonsin. Under Harris, som har jämställt gränspolisen med Ku Klux Klan, skulle USA troligtvis passera en sociokulturell brytpunkt bortom vilken det blir omöjligt att rulla tillbaka utvecklingen. Vilket i sin tur skulle innebära att det frihetliga arv som gör landet unikt helt förtvinar och cementerar dagens redan förödande både in- och utrikespolitiska skleros. Alltså blir höstens val avgörande för USA:s framtid.

Inte ens detta är det största hotet. Fortsatt socialisering kan nämligen innebära att USA till och med slutar existera som stat. Utanför storstäderna och ett fåtal stater som Kalifornien och Massachusetts är nämligen vänsterns politik lika populär som böldpesten – och stödet för amerikanismen fortfarande flammande. Om allt hopp att vända utvecklingen försvinner finns därför risken att det ”röda” USA bryter sig ur eller – om det låter sig göras – börjar utesluta alltför ”blå” demokratiska delstater.

Sammanfattningsvis handlar årets val alltså enbart perifert om Harris kackel, Trumps personlighet och andra försumbara småsaker. Det handlar istället om hur USA framgent skall se ut och fungera och som sagt om landet kanske till och med slutar existera. Vilket borde vara mer än nog för att överkomma även de mest politiskt korrekta svenska borgares pösiga motvilja mot Donald Trump. Fast fan vet…

Anders W. Edwardsson

Fil.mag. i Historia, Uppsala universitet; fil.dr. i Politics, The Catholic University of America



Categories:

Tags:

Comments are closed