Kategorier
Information Nyheter

Om Trumps väljarbas – Av Fredrik Sixtensson

Det har både före, under och efter valet i USA publicerats en uppsjö analyser av varför valet gick som det gick. Ofta faller analysen in i något som analytikern är ideologiskt predisponerad att tycka: många vänstertyckare tycks mena att valet visar att amerikanerna är mer rasistiska än de trodde, och mitten- och högertyckare har kommit med den snarlika förklaringen att Trump har lyckats mobilisera vita väljare som röstar enligt etniska intressen.
Trump har i själva verket lockat färre vita väljare – och fler latinos och svarta – än vad Romney gjorde. Det som fick bägaren att rinna över, det som slutligen avgjorde valet till Trumps fördel, måste ha varit något annat.
Ett intressant perspektiv, närmast lånat från marxismen, är att inte försöka se detta som strider mellan värderingar och idéer, utan snarare som strider mellan materiella intressen.
Givetvis är värderingar och idéer viktiga, men de är aldrig helt frikopplade från den värld som de som hyser dessa idéer bebor, och bör kanske ibland ses som symtom på de materiella förutsättningarna.
Frågan är då förstås vad människors intressen är. Detta tycker jag enklast förklaras av ganska klassiskt konservativ antropologi: det finns rötägg, och det finns hederliga typer. Rötäggen vill sko sig, medan de hederliga typerna är intresserade av att göra rätt för sig: att inte ligga andra för mycket till last, att vara självständig och att känna en grundläggande mänsklig värdighet.
Denna gräns är inte knivskarp, och även hedersknyfflar kan förstås rationalisera vissa beteenden och vara ohederliga utan att skämmas, men till skillnad från de rena rötäggen måste de just rationalisera sitt beteende.
Om detta stämmer, skulle röstbeteenden också påfallande ofta sammanfalla med att man röstar på den eller de kandidater som gynnar en mest, utan att ändra på verkligheten eller rubba självbilden att man är en självständig och hedervärd medborgare.
Så mycket för ett teoretiskt ramverk. Nu till Trump och hans väljare.
Trump har beskyllts för mycket. Bortsett från de förutsägbara tillmälena om rasist, narcissist och misslyckad affärsman, har han också beskyllts på ett ideologiskt plan för att ha en inkoherent världsbild. Han har inte uttryckt textbook conservative åsikter: bland annat har han varit kritisk mot Irakkriget, är inte intresserad av att skära för mycket i vissa välfärdsprogram, och tycker om eminent domain – möjligheten att beslagta privat egendom för allmännyttiga ändamål – och tullmurar.
Samtidigt har han också pratat om att bygga en mur mot Mexiko, deportera illegala invandrare, att avveckla Obamacare, att använda sig av stenhårda metoder i terrorbekämpningen, och så vidare.
För denna skull har Trump kommit att beskyllas för att vara populist, vilket för populisternas belackare betyder någon som blandar och ger bland med inbördes motsägelsefulla åskådningar, eftersom hans åsikter går över partigränserna.
Det kan man antagligen på goda grunder beskylla Trump för. Men vad man i så fall missar är att det finns ett betydande väljarskikt som svarar mot dessa preferenser, och det är den väljargrupp som kallas för Middle American Radicals.
Middle American Radicals
Begreppet Middle American Radicals myntades av Donald I Warren, en amerikansk sociolog som beskrev dem i sin bok “The radical center: Middle Americans and the politics of alienation.” Denna grupp människor beskrevs som typiska femtiotalsdemokrater: arbetarklassväljare eller lägremedelklassväljare som var vita, påfallande ofta inte av WASP-ursprung, som var med i fackföreningar och hade blue-collar-arbeten.
De hade historiskt varit en del av New Deal-koalitionen, stödde helhjärtat de socialförsäkringssystem som de själva bidrog till, som Social Security och Medicaid, uppskattade prisregleringar och var för hög beskattning av företag; i amerikanskt hänseende liberal ståndpunkter, som sammanföll med dessa väljares egenintresse.
Å andra sidan var de ofta för hårda straff och ville inte att socialförsäkringssystemen skulle komma oförtjänta människor till del. För somliga av dem innebar det grupper på marginalen som kriminella och knarkare och slöfockar, för andra helt enkelt etniska minoriteter som svarta. De ansåg inte att vita människor i allmänhet hade skuld gentemot andra etniska grupper och kände lågt förtroende gentemot centralmakten; i amerikanskt hänseende conservative, eller i vissa fall i egentlig mening kanske reaktionära ståndpunkter.
Dessa ståndpunkter är inte inbördes motsägelsefulla. Det går mycket väl att hysa vänsterståndpunkterna jämsides med högerståndpunkterna. De växer upp organiskt ur en viss livssituation, sys inte ihop från ovan i ett ideologiskt laboratorium. Man kan jämföra med dagens fusionism eller movement conservatism, som är en allians mellan socialkonservativ religiös höger, ekonomisk libertarianism och neokonservativ utrikespolitik: ett resonemangsäktenskap mellan olika väljarskikt, snarare än en sammanhållen, given världsbild.
Ekonomiska förklaringar
Det som kallas för arbetarklass i USA är i princip lägre medelklass. Man kanske kunde kalla industriproletariatet från nittonhundratalets början för en underklass, men i och med att de fick det bättre ställt är inte den benämningen längre meningsfull. Underklassen ska i sammanhanget snarast förstås som en blandning av prekariat och utslagna.
Det är denna medelklassifierade arbetarklass utan högre utbildning som, utifrån ett klassperspektiv, utgör kärnan bland Trumps väljare. År 2008 utgjorde de 53 % av familjerna i USA, enligt en rapport från Center for American Progress. I 2008 års penningvärde hade de en medianinkomst på cirka 64 000 dollar per familj och år. Det skulle i Sverige motsvara ett hushåll där både man och hustru har en inkomst på ungefär 25 000 kronor i månaden.
Detta kan jämföra med “överklassen”, vilket här kan förstås som allt som är övre medelklass och ovanför: grupper som ligger bland de översta tjugo procenten i inkomstligan, och där minst en person i hushållet har eftergymnasial examen. Dessa utgjorde tretton procent av hushållen, och hade en medianinkomst på 148 000 dollar per familj och år, vilket i Sverige skulle motsvara ett hushåll där både man och hustru har en inkomst på runt 55 000 kronor i månaden.
Underklassen utgör här resterande cirka 30 procent, med en medianinkomst på 19 000 dollar per familj och år, vilket i Sverige skulle motsvara ett hushåll där både man och hustru har en inkomst på drygt 7000 kronor i månaden.
Om man bara tittar på dessa siffror, så förstår man klart och tydligt vilka livssituationer det rör sig om. Prisläget är förvisso lägre i USA, men löner på 7000 kronor i månader borgar inte för en stabil medelklasstillvaro, vilket däremot 25 000 kronor i månaden kan göra.
Mellan dessa grupper finns det vissa materiella konflikter knutna till dagsaktuella frågor, som ofta förenar underklassen med överklassen.
Låt mig ta några exempel. Den amerikanska välfärden är, till skillnad från den svenska, inte generell, utan i mångt och mycket behovsprövad. På ytan kan det låta sympatiskt: bara människor som inte har råd att själva betala för sociala nödvändigheter stöttas.
Man kan tycka att detta borde innebära att tilliten till välfärdssystemet då blir hög, och inte undergrävs. I själva verket kan det bli tvärtom, särskilt om mottagargruppen är stor: då ligger hela betalningsbördan på grupper som själva inte får del av det de betalar för, samtidigt som de i sin privatekonomi kanske kämpar för att få pengarna att räcka till samma förmåner som de sponsrar för andra.
Ett exempel, som tas upp av juridikprofessorn Joan C. Williams i en artikel i Harvard Business Review strax efter valet, är subventionerad barnomsorg: enligt Williams får 28,3% av låginkomsttagarfamiljerna subventionerad barnomsorg, medan närapå inga medelinkomstfamiljer får det. Detta göder givetvis ett missnöje hos arbetarklassen mot underklassen.
Motståndet mot Obamacare är också ett symtom på en konflikt. Lagen om att alla är tvungna att köpa sjukförsäkring, delvis med statlig hjälp, leder till att en stor del av den amerikanska medelklassen, som redan var försäkrad, har fått dyrare premier. Amerikanska PBS rapporterade i oktober att Obamacarepremierna förväntades öka med i snitt 25 procent i de 39 stater där handeln sker via den federala näthandeln.
Den övre medelklassen och överklassen drabbas däremot inte lika hårt av detta. Ofta bor de själva i storstäder där det finns god konkurrens om sjukförsäkringarna, samtidigt som de inte lever på marginalen och därför lättare bär dyrare premier. Om man vill vara elak kan man argumentera för att förhöjda premier egentligen mindre är ett pris för sjukvård och mer ett pris för känslan att känna sig solidarisk.
Detta visar, om än skissartat, att det finns vad som upplevs som en allians mellan överklass och underklass mot arbetarklassen.
Otrygghet och socialt kapital
På en global nivå kan man också se att den västerländska arbetarklassen är den enda grupp i världen som har fått försämrad levnadsstandard sedan 1980 – i en rapport från Världsbanken från 2013 (Global Income Inequality by the Numbers: in History and Now) makar sig alla grupper upp över nollstrecket, utom människor mellan sjuttiofemte och nittionde percentilen, enligt artikelförfattaren. Dessa motsvarar i runda slängar den västerländska arbetarklassen.
I röstetal så ser Clinton ut att ha vunnit bland hushåll som tjänar mindre än 50 000 dollar per år med ungefär 10 procentenheter – det vill säga, underklassen tycks ha stött henne – medan Trump hade ett marginellt övertag bland dem som tjänar mer än 50 000 dollar per år – 49 % kontra Clintons 47%. Denna siffra inkluderar inte bara stora delar av arbetarklassen, utan också övre medelklass och överklassen, vilket sannolikt förklarar varför Clinton ligger så bra till.
De som tillhör arbetarklassen jobbar oftast i branscher som är konkurrensutsatta. Det finns ett överhängande hot om nedskärningar och strukturrationaliseringar, särskilt sedan tillväxten stagnerade vid oljekrisen och sedan länder i tredje världen har trätt in på världens arbetsmarknad.
Om inte arbetsplatserna lägger ner, så läggs arbetstiderna om och blir obekvämare, eller så läggs fler av arbetsuppgifterna ut på bemanningsföretag vilket undergräver sammanhållningen på arbetsplatsen och den tryggt rotade identitet som kommer med ett fast jobb och en given plats i tillvaron.
Man ska inte underskatta detta: i den germanska västvärlden (Sverige är ett av få undantag) så är människors efternamn till övervägande del yrkesbeteckningar: Smith, Taylor, Cooper, Tyler, Schumacher, Müller, de Boer. Vi presenterar oss också ofta med yrkesbeteckning, eller frågar om den tidigt in i ett samtal med en ny bekantskap. Det skvallrar om hur yrket har varit och fortfarande är en av de största källorna till personlig identitet.
En annan lika långsiktig trend är det minskade sociala kapitalet för arbetarklass i västvärlden. Robert Putnam skriver om detta i Den ensamme bowlaren. Medlemskapen i amerikanska fackföreningar har halverats på trettio år, och minskningen lär fortsätta.
Fackföreningarna, som tidigare i första hand var sociala plattformer och viktiga inslag i den enskilde arbetarens liv, har kommit att ses helt som avlönade förhandlare, som ett företag som man köper tjänster av. Om vi går mot mer osäkerhet som leder till att människor inte bara stannar kortare tid på ett och samma företag, utan kortare tid inom samma bransch, kommer det på sikt att ytterligare undergräva fackföreningarna.
Även denna utveckling kan knytas till Trumps seger, om än något lösare. Trump gjorde marginella förbättringar bland familjer med facklig anknytning – 42 % mot Romneys 40%. Däremot tycks Hillary Clinton ha tappat ungefär sju procentenheter – 51% mot Obamas 58%. Många av fackföreningsröstarna tycks ha stannat hemma.
Vi har alltså en klass där det sociala kapitalet minskar, och den ekonomiska trenden pekar stadigt neråt. I princip innebär det att denna arbetarklass riskerar att halka ner och bli underklass: att tappa sin status som breadwinners som försörjer sig själva och är respektabla samhällsmedborgare, för att bli människor som står med mössan i hand och tigger på socialkontor. De tappar sin värdighet, upplever att det är oförtjänt, och Trump säger sig vilja försvara dem från detta öde.
Varför fungerar inte klassisk vänster-centerpolitik för att avhjälpa detta? Varför tilltalar inte Hillary Clinton arbetarklassen i så stor utsträckning som hon borde göra, om en vänsterliberal världsbild stämmer?
Detta har nog också i grund och botten att göra med värdigheten. Williams kommer i sin artikel med en god poäng: några dagars betald sjukledighet och en minimilön på femton dollar för typiska underklassjobb spelar inte så stor roll för en grupp människor som vill ha stadigvarande heltidsjobb som möjliggör ett medelklassliv där man försöjer en familj. Minimilönen och sjukledigheten avhjälper dåliga symtom med ett underklassliv snarare än de möjliggör ett medelklassliv.
Kulturella förklaringar
Bortsett från dessa ekonomiska aspekter, finns det också rent kulturella konflikter som spelar stor roll.
Arbetarklassen och medelklassen var för hundra år sedan antagligen till stor del samma människor, men i takt med att fler människor har fått tillträde till högre studier så har en klassresa skett, och det har bildats en ny klass människor som varken är överklass eller gammal arbetarklass, utan vad som av vissa kallas för the professional-managerial class. Dessa är den övre medelklassen, som försöker distansera sig från sin oborstade lillebror.
Joan C. Williams beskriver denna konflikt i sin artikel. Hon menar att den amerikanska arbetarklassen beundrar rikedom, och ser upp till rika människor. Detta kanske är för att det är lättare att älska på avstånd: de kommer sällan i kontakt med rika människor i sin vardag. Däremot kommer man ofta i kontakt med professional-managerials. De upplevs som snorkiga mellanchefstyper, prussiluskor och frökenaktiga besserwissrar, och Hillary Clinton upplevs som deras företrädare.
En aspekt av konflikten mellan arbetarklassen å ena sidan, och överklass och underklass å den andra sidan, är den nyutbredda polisfientligheten i USA. Hur omfattande den är i folklagren är svårt att säga, men den ger avtryck såväl i gammelmedier som sociala medier, och rapporteras om även i Sverige. I denna polisfientlighet finns möjligen en komponent av klassförakt: den typiska amerikanska polismannen är en vit man från den lägre medelklassen utan eftergymnasial utbildning.
För människor ur arbetarklassen utan utbildning är polisyrket ett sätt att komma upp sig. Men nu vänds det på en femöring: nu är poliser plötsligt bonnlurkar och rasister. Det innebär att ännu en väg uppåt stängs för arbetarklassen.
Dessa angrepp på poliskåren upplevs av många som oberättigade och illegitima, och Trump har också skridit till poliskårens försvar upprepade gånger. Hillary Clinton har däremot oftare hörsammat aktivisterna, eller upplevs ha gjort det.
Etniska förklaringar
Slutligen går det givetvis inte att tala om Trump utan att tala om den illegala invandringen och de etniska dimensionerna i stödet för Trump. Även om väljarstödet bland de vita tycks ha minskat något, så har Trump fortfarande stöd av en majoritet av de vita väljarna, oavsett kön, utbildningsnivå och inkomst.
Människor är, vare sig vi vill låtsas om det eller inte, i grunden tribalistiska. Vi självsegregerar och söker oss till likasinnade. Vår etniska och kulturella identitet är en trygghet: vi läser andra människor genom att observera deras minspel, genom att tolka deras kroppsspråk, genom att lyssna på deras tonfall, bland mycket annat.
Utifrån detta är det givet att det blir svårare att bygga upp tillit gentemot människor som ser annorlunda ut eller pratar annorlunda. Man kan kalla det rasism om man vill, men det är fel, för detta handlar inte om attityder, utan om någonting som sitter djupare.
Några faktorer spelar in här. För det första den illegala invandringen till USA, som beräknas uppgå till drygt elva miljoner människor, vilket för svenska förhållanden skulle vara som om det fanns ungefär drygt 350 000 människor i landet som vi inte hade någon koll på. En annan faktor är den kraftiga ökningen av spansktalande i USA, som i absoluta tal har fyrdubblats sedan 1980, och som andel av befolkningen har ökat med 250% sedan dess. Det innebär att landet är statt i snabb förändring.
Detta kan med stor sannolikhet kopplas till det faktum att 53 % av amerikanerna, enligt en undersökning från Reuters/Ipsos från 2015, känner sig som främlingar i sitt eget land. Det ska dock tas viss höjd för att dessa siffror också omfattar etniska minoriteter, varav många också säkert känner sig som främlingar i sitt hemland.
En del av klasskonflikten spelar förstås in här. Den röststarka övre medelklassen är de som befolkar tidningar, radiostationer, universitet och storstäder, som syns på Twitter och som får komma till tals i tevesoffor. Dessa har till övervägande del positiva attityder gentemot etniska minoriteter och invandring, och avfärdar skepsis mot dessa som rasism, och följaktligen också stora delar av Middle American Radicals som rasister.
Även här har Hillary Clinton spelat med, framför allt när hon beskrev hälften av Trumps supportrar som deplorables. Det är en moralisk nedvärdering av människor som upplever de ovan listade bekymren som legitima. Ingen människa konverteras givetvis av detta. I stället går de till den kandidat som bekräftar dem och som står upp för deras värdighet.
Andra faktorer?
Detta är målat med breda penseldrag, och återspeglar givetvis en viss förförståelse från mitt håll. Det finns också andra faktorer, som jag hittills inte har tagit upp, exempelvis utbildningsnivå.
Statistikern Nate Silver på opinionsundersökningsinstitutet Fivethirtyeight skrev den 22 november att den enskilt största prediktorn för hur rösterna förändrades från 2012 är utbildning: ju lägre utbildning, desto större sannolikhet att rösta på Trump, oavsett inkomstnivå. Medelinkomsthushåll med hög utbildning röstade alltså i högre grad på Clinton än höginkomsthushåll med medelhög (vad nu det är) utbildning, som i stället skiftade över till Trump.
En tolkning som ligger nära till hands utifrån ett mer vänsterliberalt perspektiv, och som framförts helt seriöst från vitt skilda håll, är att detta återspeglar att dumma väljare låter sig duperas av Trump.
Det är förstås möjligt i teorin, men Nate Silver menar dock att det är svårt att dra långtående slutsatser från detta faktum. Utbildningsnivåer är till exempel en proxy för kulturell hegemoni, och om det är denna man slåss om så är utbildningsnivåerna bara en beroende variabel.
Lärdomar
Vi har konstaterat att Trumps kärnväljare är en grupp som har tydliga intressen, som Trump talar direkt till. Det är en blandad kompott av ekonomiska, kulturella och sociologiska intressen, som kan vara beständiga.
I Sverige ser vi liknande tendenser, och vissa väljargrupper börjar mobiliseras av ungefär samma sätt som Trumps väljare.
För den som vill göra utvecklingen i landet Sverige mindre toxisk finns det en uppsjö åtgärder man kan ta itu med. Men en som borde vara prioriterad både till höger och vänster måste vara att slå ner på den svenska identitetspolitiken. Det börjar bli allt vanligare med rörelser som kallar sig “separatistiska”, som reagerar mot De Vita Männen och därför vill umgås i fred utan att vita svenskar kommer in och förstör.
De upplevs dock av den övre medelklassen som lite skönt radical chic och får ett medialt utrymme som knappast motsvarar den folkliga förankringen.
Dessa grupper har ingen reell makt, och kommer sannolikt aldrig att få det. Däremot riskerar de att ge upphov till en backlash från vita svenskar som upplever sig vara under angrepp på grund av sin etnicitet, människor som idag upplever sig som hyggliga och utan några egentliga rasistiska attityder. Om de upplever sig som oförtjänt angripna, kommer de också att svetsas samman som politisk rörelse i kraft av etnisk grupp. Och förlorar man denna grupp, den ickerasistiska breda massan, åt den etniskt betonade politiken finns det sannolikt ingen återvändo.
Lyckligtvis är vi inte där. Åtminstone inte än.
Ur Tidskriften Heimdal – Volym II År 2016
Fredrik Sixtensson, Ordförande Emeritus, Föreningen Heimdal

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *