Svaren som inte kom med

2018-01-23 00:00 av Föreningen Heimdal

Nyligen publicerades ett reportage om föreningen Heimdal på Svenska Dagbladets kultursidor. Reportaget ger en vinklad och snedvriden bild av föreningens verksamhet, och av vad föreningens centrala medlemmar tycker i aktuella frågor. Tidningen ställde frågor till Heimdals ordförande, vilka besvarades utförligt. De svar som tidningens representant fick strider mot den bild av föreningen som tidningen verkar vilja sätta. Kanske var det därför som de inte togs med i reportaget. För att tydliggöra ordförandens uppfattning i frågorna och ge en korrekt bild av föreningen Heimdal, publiceras nedan frågorna och svaren, oavkortat.

**************************************************************************************************

Fråga: Du sa något intressant där, när jag var på väg hem, angående varför konservatismen har en stark ställning nu. Något om att det är en effekt av hur verkligheten ser ut? Skulle du vilja upprepa det här? Jag minns inte ordagrant och spelade ju inte in vad du sa.

Svar: Jag tänkte lite i enlighet med de tankar som förs fram av Adam Davidsson i Tidskriften Heimdal nr 4 2017 (”I kristider blir alla konservativa”) och av Fredrik Haage i Smålandsposten 15/11-2017 (”Konservatismens eländiga seger”).

Fråga: Hur många medlemmar har ni?

Svar: Knappt 200.

Fråga: Har medlemsantalet ökat eller minskat de senaste fem åren?

Svar: Medlemsantalet har under perioden varit ganska stabilt.

Fråga: Hur länge har ni hållit till i ”Grottan”?

Svar: Sedan 1965.

Fråga: Jag vet att ni inte är partianknutna, men vilka partier skulle du säga är de vanligaste som medlemmar sympatiserar med?

Svar: Det går förstås inte att ge ett exakt svar på den frågan, men jag skulle gissa att det vanligaste är att medlemmar sympatiserar med Kristdemokraterna, och det näst vanligaste är att de sympatiserar med Moderaterna.

Fråga: Flera i Heimdal uppskattar SD. Är invandringskritik något som hänger samman med konservatism 2018? Dvs att migration är en sådan sak som motverkar möjligheterna att upprätthålla det samhälle man önskar sig som konservativ? Eller är det tvärtom – att den ökande migrationen gjort att fler stärkts i sin konservatism?

Svar: Konservatism som politisk ideologi har existerat i många olika samhällen och i olika tider. Som J.Z. Muller (Conservatism, 1997, sid. 3) påpekar har konservativa vid olika tillfällen och i olika länder försvarat många olika ömsesidigt motstridiga politiska linjer och system, som kungamakt, konstitutionell monarki, adelsprivilegier, representativ demokrati, presidentiell diktatur; höga tullar och frihandel; internationalism och nationalism; centralism och federalism, och så vidare.

Vad vissa konservativa försvarat i vissa tider och länder, har alltså andra konservativa i andra länder och tider tagit avstånd från.

Svaret på frågan är därför inte självklart, och kloka människor kan säkert vara oense om hur frågan bäst bör besvaras. Men om man ska analysera konservatismen i Sverige 2018 kan måhända Muller (sid. 4) skina ljus över frågan. Han menar att det oavsett dessa åsiktsskillnader finns en gemensam nämnare, en röd tråd som enar olika konservativa rörelser genom tid och rum. Muller hänvisar till Huntingtons artikel ”Conservatism as an ideology” (1957), i vilken Huntington menar att konservatismen bäst förstås inte som som en ideologi vars roll är att försvara vissa specifika institutioner, utan i stället bäst förstås som en positionell ideologi. Det vill säga, snarare än att konservatismen representerar ett självbelåtet och slappt försvar för status quo, uppstår ideologisk konservatism som en reaktion till följd av en ”oro över att värdefulla institutioner hotas av samtida utvecklingar eller reformer.”

Att migrationspolitiken numera är en av de viktigaste politiska frågorna när man frågar väljarna torde bero på att många väljare är missnöjda med effekterna av migrationen. Det är nog inte omöjligt att man kan beskriva processen som något som uppfattas som en ”oro över att värdefulla institutioner hotas av samtida utvecklingar eller reformer.”, vilket i sin tur leder till ett uppsving för konservatismen.

Frågan är därför möjligtvis felställd: snarare än att invandringskritik är något som per definition hör samman med konservatism för att ökad migration ”motverkar möjligheterna att upprätthålla det samhälle man önskar sig som konservativ” (vilket det nu är), eller att den ökande migrationen gjort att fler stärkts i sin konservatism, menar Muller via Huntington att reformer eller processer som uppfattas riskera värdefulla institutioner driver fram en konservativ reaktion. Det är en analysmodell som kan tänkas förklara utvecklingen för konservatismen i Sverige 2018, där vi under de senaste åren gått från en syn på konservatismen som en mer eller mindre död ideologi, till ett läge där tre av åtta riksdagspartiers ungdomsförbund på ett eller annat vis kallar sig konservativa.

Som Muller påpekar är det dock alltid svårt att finna ett entydigt svar på vad konservatism egentligen är. Det gäller nog även om man talar om en bestämd tid eller plats. Ett bra exempel på detta är Thomas Engströms essä ”Om konservatismen som motgift till insulär perfektionism” (2017), som snarare drar i motsatt riktning i migrationsfrågan.

Fråga: Har Heimdal några målsättningar? Alltså, vad föreningen önskar uträtta för sina medlemmar.

Svar: Föreningens viktigaste målsättning är folkbildning. Det är en uppgift som var central för Heimdal också vid föreningens grundande. Det viktigaste verktyget för denna folkbildning är de föredrag med inbjudna talare som Heimdal håller på torsdagar. Heimdals viktigaste verksamhet är alltså inte riktad mot medlemmarna, utan mot allmänheten.

Vad gäller den mer medlemsinriktade verksamheten kan man beskriva det som att fokus dels är social samvaro, och dels att skapa en miljö där politiska och ideologiska frågor kan få utrymme. Det senare kan ske genom umgänge, men också genom sådant som studiecirklar, seminarier och liknande.

Fråga: Stig-Björn Ljunggren skrev i er tidning om boken ”Svenska konservativa profiler” att han tror sig se en radikalkonservativ våg. Håller du med?

Svar: Det är en väldigt intressant fråga, och svaret beror helt på vad man menar med radikalkonservatism. Dels finns den svenska så kallade radikalkonservatismen, som fick sitt bästa uttryck i Högerpartiets program 1946, som syftade till en socialt ansvarstagande högerpolitik, mer eller mindre ett konservativt försök att matcha socialdemokratin i att bygga välfärdsstaten. ”Radikal” betydde alltså i detta sammanhang det man snarast skulle kalla vänsterradikal, i alla fall vad gäller stödet för en skattefinansierad välfärdstat. Ska man hitta något som kan påminna om detta i Sverige i dag vore det väl snarast i Sverigedemokraternas stöd för välfärdsstaten, där man i ekonomiska frågor försöker positionera sig mellan alliansen och de rödgröna. Men Sverigedemokraternas politiska projekt drivs inte i första hand av frågor om välfärdsstat och socialförsäkringar och liknande, utan av migrationskritik, så svaret på frågan måste nog ändå vara nej.

Den internationellt vanligaste betydelsen av begreppet ”radikalkonservatism” fångas väl av Muller (1997, sid. 27-28). Han menar att radikalkonservatismen har vissa egenskaper gemensamt med den vanliga konservatismen, som uppfattningen att det finns ett behov av institutionell auktoritet och kontinuitet med det förflutna. Men till skillnad från den vanlige konservative menar Muller att den radikalkonservative anser att de processer som utmärker moderniteten har förstört det förflutnas värdefulla arv, och att det därför krävs en radikal eller revolutionär restauration för att återställa det förflutnas förmenta dygder. Sådant är vanliga politiska konservativa knappast intresserade av – tvärt om.

Det är svårt att se några radikalkonservativa tendenser av det här slaget i Sverige 2018. Också i detta fall blir svaret därför nej.

Stig-Björn Ljunggren knyter an till detta slags konservatism när han talar om radikalkonservatismens återkomst, men han målar mycket brett med penseln. När han talar om radikalkonservatism ställer han upp en dikotomi, som närmast kan beskrivas som en politiskt inaktiv livsstilskonservatism eller livsstilsborgerlighet (hur trevligt det är med golf, att naturen är vacker, att man har viktiga vänner, och så vidare), som ställs mot ”radikalkonservatism”. Denna radikalkonservatism är dock inte samma radikalkonservatism som dyker upp hos Muller. Hos Muller är dikotomin radikalkonservatism mot politisk konservatism, medan Ljunggren snarare ställer livsstilskonservatism mot all politiskt aktiv konservatism, alltså inklusive både Mullers radikalkonservatism och vanlig politisk konservatism.

Om man tolkar Ljunggrens ”radikalkonservatism” inte som radikalkonservatism à la Muller utan som en politiskt aktiv konservatism, en konservatism som vill påverka politiken, då kan man nog säga att det finns fog att tala om en återkomst. Men mer korrekt än att tala om radikalkonservatismens återkomst är nog att tala om den politiska konservatismens återkomst. En sådan återkomst kan förstås inkludera rent radikalkonservativa tendenser, men det är svårt att se några relevanta sådana i Sverige 2018. Det vore för övrigt ganska konstigt om sådan skulle börja uppträda igen. Revolutionär radikalkonservatism har inte funnits i nämnvärd omfattning i Sverige på kanske 80 år, och redan på den tiden sågs den som en främmande fågel.

Fråga: Hur ser du på den socialkonservativa trenden, att politiker och debattörer inspireras av Rudolf Kjellén och Theodor Holmberg och andra besläktade tänkare?

Svar: Det är nog egentligen vanligare att debattörer refererar till Kjellén och Holmberg än att de faktiskt läser dem och inspireras av deras politiska tänkande. En central tanke hos exempelvis Kjellén är ”Staten som livsform” (vilket också var namnet på ett av hans verk), vilket mig veterligen ingen svensk politiker eller tänkare eller tyckare refererat till eller resonerat kring på jag vet inte hur länge. Det är uppenbarligen ett perspektiv som helt saknar relevans och klangbotten i den samtida svenska debatten.

Jag tror att referenser till dessa tänkare ofta antingen handlar om Sverigedemokrater som vill finna historiska hållpunkter att knyta sin ideologi till, och kunna differentiera sig från den mer välfärdsstatskritiska anglosaxiska konservatismen. Alternativt socialdemokrater som genom att hänvisa till sådana som Kjellén (upphovsmannen till begreppet ”folkhemmet”) kan resonera kring den mer restriktiva migrationspolitiken, i enlighet med den tanke som Gunnar Myrdal uttryckte redan på sin tid, den att välfärdsstaten är ett nationellt projekt.

Fråga: Många talar om Heimdal som en frizon, där man kan sitta i baren och prata fritt utan att någon säger att man tycker fel. Att det är högt i tak och att man kan pröva rätt extrema åsikter på sina samtalspartners. Vad är din bild?

Svar: Att man kan sitta på Heimdal och tycka saker utan att få ordentliga mothugg när folk tycker att man har fel tycker jag är helt fel bild. Min erfarenhet är snarare den motsatta. Heimdal är inte en förening där man inte ska bli ifrågasatt – förutsättningen för ett politiskt samtal i den akademiska traditionen är att argumenten väger tyngre än åsikterna.

Att man däremot skulle uttrycka extrema åsikter är inte min bild. Vilka åsikter menar du mer specifikt?