Sveriges kulturradikala experiment

Föreningen Heimdal har glädjen att att publicera denna exklusiva text av professor Claes G Ryn.
 
 
Som utlandssvensk med djupa rötter i Sverige tänker jag ofta på mitt gamla hemland. Min bild av dagens Sverige bygger på mångåriga iakttagelser och reflektioner. Huvudskälet till att jag här kommer att skriva ner vissa av mina intryck är en allt starkare känsla, att landet har allvarliga problem men att flera av dem egentligen inte diskuteras eller bara berörs ytligt i den tongivande debatten. Ett särskilt betänkligt missförhållande är att debatten blivit orimligt snäv, på något sätt låst sig. Behovet av nya perspektiv och frispråkighet förefaller mig akut. Att svenskar av gammalt är obenägna till mer än marginell självkritik medger även många i Sverige boende svenskar.
 
Jag har under större delen av mitt vuxna liv bott i Washington, D.C., där jag är professor i statskunskap. Eftersom min fru och jag bara har sommarbostad i Sverige, kommer jag att ha mindre att säga om det svenska vardagslivet än om utvecklingens huvuddrag. Hur jag uppfattar Sverige hänger delvis ihop med att jag i min akademiska gärning ägnat mig åt filosofi och idéhistoria såväl som statskunskap i snävare mening. Jag har också stor erfarenhet av andra länder, inklusive särskilt ett utanför västvärlden, Kina. Det borde ha sitt intresse för i Sverige boende svenskar hur en person ser på landet, som är en sorts utomstående men som känner samhörighet med Sverige och svenskarna och har rätt goda kvalifikationer för att göra en bedömning.
 
Syftet med denna artikel är inte att försöka teckna en nyanserad helhetsbild av Sverige. Jag avser att ta upp problem och svagheter, som synes mig iögonenfallande och olycksbådande. Denna betoning av avigsidor kan väcka olust hos läsaren. Jag bör väl också förvarna om att artikelns grundperspektiv av många kommer att uppfattas som ovant och förvånande och att mitt ifrågasättande av i Sverige djupt rotade och förmodat oantastliga synsätt kan utlösa irritation.
 
Låt mig först nämna, att det är motvilligt som jag kommit fram till nedanstående uppfattning om dagens Sverige. Våra i USA uppvuxna barn kan intyga, att jag känner mest beundran för det Sverige jag växte upp i—detta trots att jag redan som ung tyckte mig förstå, att något höll på att gå ordentligt snett. Den motspänstighet mot vissa tidstendenser som jag kände under gymnasietiden i Norrköping bara förstärktes under mina studier i ett intellektuellt snävt Uppsala. Under uppväxttiden tycktes mig likafullt ledande svenskar vara kunniga, duktiga och framåt. De var inte bara driftiga och uppfinningsrika utan var bildade, hade stil, var ansvarskännande och kosmopolitiska. De kunde hävda sig väl i internationell konkurrens. De gav andra svenskar något att se upp till—en uppfattning som jag behållit.
Våra barn kan bekräfta, att jag under årens lopp varit benägen att se och uppehålla mig vid det som är mest berömvärt och tilltalande i Sverige. Särskilt på senare år har mitt sätt att bedöma svenskars personlighetsdrag rentav fått svenska bekanta att betrakta mig som litet nostalgisk, ja, naiv, när jag sagt något om vad man väl kan vänta sig av svenskar: att de skall vara hederliga, pålitliga, noggranna, anspråkslösa, o.s.v. “Glöm det!”, sa en vän burdust. Jag har fått inse, att det inte minst i ledande kretsar, t.ex. bland politikerna, finns en opportunism, girighet, förljugenhet och lättsinnighet, som inte var tillnärmelsevis lika framträdande i det äldre Sverige.
 
Ännu finns det för mig många och stora glädjeämnen. Som belägg för detta nämner jag, att jag redan längtar tillbaka när sommarvistelserna drar mot sitt slut. Som blott besökare i sommar- och semestersverige kunde man lätt tränga undan mindre behagliga aspekter av samhällslivet. Följer man emellertid media, lyssnar lyhört på vad människor säger och berättar och gör systematiska iaktagelser, får man ett mera varierat och delvis oroväckande intryck.
 
En kulturradikal epok
Min bild av Sverige skiljer sig inte markant från den jag har av Europa i allmänhet, men den har för Sverige karakteristiska drag. Huvudintrycket är att det ekonomiskt ännu välmående Sverige liksom Europa som helhet befinner sig i en epok av kulturell försvagning och förvirring. Med “kultur” menar jag här inte bara sådant som rör det konstnärliga och intellektuella livet utan ett lands allmänna livs- och tankemiljö, inklusive den politiska. Jag skyndar mig att nämna, att USA tycks mig vara på väg åt ungefär samma håll, även om starka krafter där också motsätter sig utvecklingen. Liksom resten av västvärlden lever Sverige ännu i viss utsträckning på ett mycket gammalt kulturellt kapital, men detta kapital är på upphällningen och ersätts inte av något av jämförbar valör.
 
Jag gör gällande, att Sverige alltmer präglas av ett kulturradikalt experiment. Även om ordet “kulturradikal” länge i allmänt språkbruk betytt ungefär vad jag avser, är det på sin plats, att jag i korthet preciserar vad jag menar.
 
Att vara kulturradikal är att vara fientligt inställd till gamla, djupt rotade synsätt och beteenden. Traditioner måste som allt mänskligt ha brister och smutsfläckar, men för kulturradikalen är det dessa avigsidor som utgör traditionernas själva kärna. I västvärlden riktas olusten specifikt mot de grundantaganden rörande människolivets villkor som har rötter i Aten, Rom och Jerusalem—det klassiska och kristna arvet sådant det utvecklats i samspel med olika länders speciella traditioner. Dess verklighetssyn betonar människonaturens kluvenhet mellan högre och lägre utvecklingsmöjligheter och behovet av inre och yttre daning. Frihet kräver självkontroll och ansvar. I dessa långsamt framvuxna kulturmönster och dithörande bildningssträvanden ser kulturradikalen uttryck för inskränkthet, orättvisa och allmänt förtryck. Dessa gamla traditioner må kontinuerligt ha vidareutvecklats, förnyats och anpassats till moderna omständigheter, men de är i grund falska.
 
Kulturradikalismen inspireras i sina olika former ytterst av en dröm av rätt sent historiskt ursprung. Det är drömmen om att göra om jordelivet till något helt annat och ojämförligt bättre än historien känner. För att skapa denna nya tillvaro måste människorna frigöras från historiskt framvuxna institutioner och uppfattningar om moral, politik, sexualitet, tanke, konst, o.s.v. Det som hägrar är ett tillstånd av ohämmad, fördomsfri självutlevelse, frihet av ett tidigare okänt slag. Kulturradikalen anser sina idéer vara oemotsägliga, detta trots att deras självklarhet så länge undgått mänskligheten. Någon “historiens visdom” finns inte. Det gamla är tvärtom det onda. Ordet “radikal” kommer från det latinska radix, som betyder rot. Att vara radikal är att gå till roten och att vilja rycka upp det gamla med rötterna. Traditionella beteenden och synsätt är för radikalen uttryck för intolerans och rigiditet, men han är själv i hög grad intolerant mot traditionellt präglade människor och uppfattningar och rigid i kravet att det gamla skall utrotas.
 
Eftersom det kulturradikala experimentet i Sverige inneburit nedmontering av äldre svensk kultur, ligger det kanske nära till hands att misstänka, att min misstro mot det beror på att det förstör det Sverige som jag växte upp i och som jag råkat fästa mig vid. Jag skulle alltså kunna sitta fast i “mitt” Sverige och ha svårt att uppskatta förändring. Men efter så många år utomlands och så många års forskning och reflektion tror jag mig ha avsevärd kritisk distans till både det äldre och det nya Sverige. Det är på basis av sakskäl som jag hävdar, att kulturradikalismen i väsentliga avseenden sänkt och fortsätter att sänka livskvaliteten i Sverige.
 
Kulturradikalismen har förstås stött på motstånd. Ett lands djupt sittande traditioner kan överleva ganska länge trots bristande syretillförsel. Gamla svenska synsätt och beteenden har bromsat upp och spätt ut radikalismen. På vissa områden, särskilt inom politik och ekonomi i snävare mening, har många satt sig på tvären. De har velat se större utrymme för marknadskrafterna och fritt företagande och propagerat för lägre skatter och färre regler. En sorts uttunnad äldre svenskhet har levt kvar hos stora gruppert. När det gäller grundläggande livsåskådningsfrågor, t.ex. innebörden i begrepp som moral, rättvisa, personligt ansvar, kärlek, sanning och skönhet, har de emellertid varit bortkomna, saknat djupare intresse, kunskaper och övertygelse. På dessa fält har tanke- och fantasibrist fått dem att retirera på bred front och att tillägna sig mer och mer av kulturradikalismens synsätt.
 
Den nya svenska regimen
Mycket i Sverige är förstås bättre än i min ungdom. Liksom andra folk i västvärlden åtnjuter svenskarna bättre hälsa, hygien, ekonomi, bostäder och arbetsmiljö. Jag pekar gärna på allt uteätande och den jättelika, varierade restaurangbranschen, även om detta fenomen också speglar något betänkligt, hemmens minskade roll som samlingspunkt. De flesta har också råd att resa i världen, om så utan all djupare kunskap om andra länder och kulturer. När det dock gäller sådant som är utslagsgivande för ett lands framtid—de influenser och institutioner som formar människornas grundläggande livshållning, deras framtidsdrömmar och farhågor—tycker jag mig kunna konstatera en markant radikalisering och förflackning.
 
Mycket av det som skrivs och sägs om skolorna i jämförelse med den gamla s.k. ”elit”- och “kunskapsskolan” är nedslående, ibland rentav svårt att tro på. Det handlar om allt från låga krav, disciplinsvårigheter, flum och rörighet till brist på lärare och lärarkompetens. Men dessa rapporter strömmar in från alla håll, inte minst från forskare. Den svenska skolan, som en gång låg i världstoppen, placeras numera i internationella jämförelser närmast på u-landsnivå. Forskare som kunnigt, mer än anekdotiskt, kan jämföra med en äldre tid hävdar, att många av dem som gick ut den gamla folkskolan på femtiotalet nog var minst lika väl rustade för livet som många av nutidens ”studenter”. Och de som nu studerar vid universitet och högskolor, t.ex. blivande civilingenjörer och läkare, behöver skaffa sig för äldre generationer elementära och självklara kunskaper innan de studerar vidare. På många håll har man helt sonika drastiskt sänkt kraven. Utexaminerade lärare i språk kan inte stort mer än en äldre tids gymnasister.
 
Förmågan att skriva svenska och behärska ordförrådet har kraftigt försämrats. Inget språk står stilla—det lever—men det kan röra sig mot större eller mindre uttrycksförmåga, större eller mindre subtitlitet. Jag har kunnat konstatera, att svenskan förlorat mycket av en tidigare självständighet och pregnans och blivit slapp och vårdslös. Jag kan föreställa mig hur svensklärarna låter i klassrummet. Hur många svenskar läser liksom massor av svenskar i min ungdom sådant som förtjänar att kallas litteratur? Att tidningarna blivit tabloider och bara innehåller kortisar om ditt och datt är bara ett bland många exempel på att svenskarna liksom andra västerländska folk tycks vara på väg att tappa förmågan och viljan att tillägna sig mera krävande sammanhang och resonemang. TV och sociala media tycks räcka för de flesta. Jämför denna förflackning med den äldre svenska kulturmiljö som hos breda folklager närde en stark vilja till förkovran och självförbättring. Särskilt talande belägg för detta var tillkomsten av de gamla folkhögskolorna och, i början på förra seklet, Arbetarnas Bildningsförbund, ABF.
Svenskans förslappning bara exemplifierar effekterna av den kulturradikala anda som i årtionden genomsyrat samhällsmiljön. Dessa attityder och värderingar har dominerat på universitet, skolor, kultursidor och teatrar, i TV, radio och tidningar och har invaderat politiken. De har utgjort stommen i det nya svenska konsensus till vilket även förment borgerliga eller “konservativa” skribenter och politiker med tiden måst anpassa sig för att få tillträde till den mera synliga offentliga debatten. Detta konsensus definieras, bärs upp och förmedlas av ett vittförgrenat nätverk av personer och institutioner från politik, myndigheter och skolor till media, förlag, teatrar och underhållning. Denna elit har makt inte främst i snävt politisk mening utan därför att den kan prägla den anda och verklighetssyn som styr den långsiktiga samhällsutvecklingen.
 
Jag har letat efter en term som beskriver detta samspel, denna symbios, mellan vilje-, fantasi- och tankeliv, opinionsbildning och regeringsmakt och stannar för termen “den svenska regimen”. Ordet “regim” ges här en äldre och bredare, mera aristotelisk, innebörd än som är vanligt i dagens svenska språkbruk. Den svenska regimens makt ligger mindre i rent politiskt inflytande än i förmågan att definiera hur människor skall uppfatta och närma sig livet. Att klart, utan inställsamhet, ta avstånd från regimens grundantaganden innebär sedan länge utestängning från den egentliga opinionsbildningen och annat inflytande.
 
Finns det något land i västvärlden som i livsåskådningsfrågor mera fullständigt anammat kulturradikalismens perspektiv, smak och intressen än Sverige? En ny syn på uppfostran och samlevnad, inklusive sexualmoral, har gjort sig bred. Inte minst hos människor som anser sig vara borgerliga finner man förhållningssätt som så sent som på 1950- och 60-talen skulle ha ansetts extrema. Den tidens kommunister var i vissa avseenden avsevärt mindre radikala. Betecknande för denna samhällsomvandling är att “borgerliga” svenskar så lätt inordnat sig i den av regimen anbefallna livssynen och att de t.o.m. hjälper till att isolera och utestänga personer, som anmäler en avvikande uppfattning. De “borgerliga” är inte längre borgerliga i någon rimlig mening. De bara bor och lever litet bättre än andra. Så länge samhällsekonomin går någorlunda, inkomsterna är bra och skatterna hålls nere ser de ingen större anledning att klaga.
 
En omvälvning
Detta “avborgligande” tar sig många olika uttryck. För inte så många decennier sedan ansågs det viktigt, att alla människor skulle bidra till tillvarons förhöjande genom sättet att bete och klä sig. Man skulle visa respekt för andra och för det man hade gemensamt. Det ansågs självklart, att man visade sig från sin bästa sida i fråga om hövlighet och klädsel när man rörde sig ute bland folk, t.ex. på stan, på jobbet, på resa, hos doktorn, på konsert, på museum, på bio eller i skolan och under besök hos vänner och bekanta. Folk på TV var prydliga och talade vårdad svenska.
 
Att det här skett en omvälvning är uppenbart. Det anses numera acceptabelt att se ut praktiskt taget hur som helst var som helst och när som helst. På TV får man gärna se ut som en uteliggare—Leif G.W. Persson är bara ett exempel—och det språk som talas är ofta inte bara ovårdat utan smaklöst. Svordomarna yr. Det är coolt att bryta mot en äldre tids konvenans. En del gammaldags människor tycker väl, att det här gått litet för långt, men det tycks inte falla dem in, att denna kvalitetssänkning är symtomatisk för en genomgripande kulturell förändring. Och är det inte rätt skönt att slippa leva upp till alla de där gamla sociala förväntningarna? Visst är det väl nu mera “bekvämt”. Och visst var det väl ganska krystat och konstlat förr. Den s.k. borgerligheten har med andra ord gjort kulturradikalismens synsätt till sitt eget och avskaffat sig själv.
 
Den svenska kulturmiljön i snävare mening—teater, konst, film, TV-program, underhållning, böcker, musik, m.m.—är inte entydig, men inslaget av smaklöshet, råhet, billighet, irrationalitet, våldspornografi och annan pornografi är så framträdande, att de flesta människor varken väntar eller önskar sig något annat: det är väl så här det är och skall vara.
 
Hur är det då med det som brukade kallas “högre värden” och “andliga frågor”? Dessa termer klingar numera ganska falskt eller ihåligt och påminner mest om en svunnen tid. I den mån sådana termer alls används utan nedlåtenhet eller spydighet i den offentlg diskussionen, får de t.ex. i korta “andliga” radioinslag tjäna som beteckning för någon politiskt korrekt sensibilitet, kanske en speciellt stark omtanke om miljön eller en speciellt intensiv önskan om “social rättvisa”. Sådana stämningar är ju så nobla, att de väl kan sägas ha “andlig” dignitet.
 
Men den svenska kyrkan då? Där lever väl i alla fall äldre begrepp om en högre verklighet kvar, där finns väl något av den sorts djupare allvar som kännetecknade kyrkans grundare? På sina håll är det säkert så. Det är annars inte så mycket mer än byggnaderna och prästernas kläder som påminner om den historiska kristendomen. I den mån olika nyordningar avskaffat släpigheten och den stelbenta högtidligheten i min ungdoms svenska kyrka borde något vara vunnet, men det nya kyrkospråket, inklusive den senaste bibelöversättningen och prästernas attityder och manér, bidrar inte stort till intrycket, att en “gudstjänst” skulle vara något speciellt. Samtidigt har kyrkan fjärmat sig från den gamla kristendomens syn, att människonaturen är kroniskt kluven mellan gott och ont, att synden är en realitet och att personlig botgörelse är av nöden. Lika otidsenlig förefaller den gamla tanken, att kyrkan ofrånkomligen står i ett spänningsförhållande till “världen”. Delvis genom regimens och politikernas tryck, delvis genom inifrån kommande nytänkande har den svenska kyrkan tillägnat sig alltmer av världens modeåsikter, så att den numera i betydande utsträckning ger en sorts religiös sanktion åt den politiska korrektheten, t.ex. i idén om enkönade äktenskap. Med eller mot kyrkans önskan står prästerna, läran och liturgin till stor del under den svenska regimens överinseende.
 
På sommaren 2014 råkade jag vid ett besök i Stockholms centrum hamna nästan mitt i gayparaden, första gången jag varit med om något liknande. Det är svårt att föreställa sig något mera smaklöst och fräckt provocerande. Karl Gerhard skulle ha blivit mycket illa berörd. Om heterosexuella hade betett sig lika vulgärt och utmanande, skulle det för inte så länge sedan ha ansetts gravt “förargelseväckande”, och polisen skulle ha ingripit. Numera kanske polisen inte förväntas beivra sådant beteende ens hos heterosexuella. Svenskarna har kanske satt sig över ett så förlegat begrepp som “förargelseväckande”, åtminstone i den mån det stötande beteendet hånar traditionella värderingar.
 
I spetsen för gayparadens orgie i smaklöshet gick Sveriges dåvarande “borgerliga” statsminister och viftade med en liten regnbågsvimpel. Många, inte minst s.k. ”borgerliga”, ansåg väl detta vara helt OK. Kanske tyckte de, att Reinfeldt var “modig”. Men vad kunde vara mindre modigt än medlöperi med den kulturradikala tidsandan? Så inhöstar man ju regimens stöd och applåder. Mod är vad de svenskar skulle behöva som vill kritisera ett sådant förakt för smak och god sed. Men skulle de framföra sådan kritik, funnes det väl för en gångs skull skäl att tala om förargelseväckande beteende.
 
Ingen bild kan bättre illustrera Sveriges nästan villkorslösa kapitulation inför kulturradikalismen än statsminister Reinfeldt med sin lilla vimpel.
 
Äldre generationers historiskt kunniga svenskar kände väl till vad som kallades “dekadensen” i nedgångens Rom, men hur många i dag kan dra historiska paralleller? Och vem skulle komma att tänka på likheten mellan dagens kulturradikalism och Platons beskrivning av det upp- och nedvändande av traditionella värderingar, som han anser utmärka demokratins slutskede och förebåda tyranniet? På grund av historielöshet och allmän brist på bildning inser folk i allmänhet inte i vilken utsträckning som de förkastat den sorts människo- och samhällssyn och de beteendemönster som möjliggjorde tillkomsten och vidareutvecklingen av den västerländska civilisationen, inklusive de ur denna framsprungna friheter som dagens människor tar för givna men inte länger underbygger.
 
Nufixering och verklighetsflykt
Utan att ens tänka på saken tycks många av dagens svenskar utgå från att mänskligheten efter årtuseenden av sökande och just i dagens Sverige nått fram till det självklart rätta sättet att leva och se på saker och ting. Eftersom dessa människor i stort sett saknar historiska och andra referensramar, faller det dem inte in, att de numera vanliga synsätten och beteendemönstren skulle kunna vara historiskt sett outrerade eller skadliga. Förr i tiden? Var det inte då som allt var förtryck och lidande? Just därför att så många är så helt uppslukade av nuet, kan den kulturradikala livshållningen synas plausibel. Skulle den ens vara radikal? Det är väl att ifrågasätta detta förhållningssätt som är extremt och abnormt?
Det rigorösa, krampaktiga motståndet mot avvikande idéer är förstås delvis ett sätt att avvärja en kritik, som många anar kunde bli både plågsam och omstörtande. Att till prövning behöva ta upp vissa grundantaganden upplevs som starkt olustbetonat, ja, som ett hot, inte minst därför att det i botten inte finns någon djupare övertygelse. Det är bekvämare att förringa eller bortförklara skriande problem. Svenskarna är nog duktigare, mera metodiska än de flesta när det gäller att för sig själva dölja en störande verklighet. Sex, lyxbostäder, bilar, resor, underhållning och droger distraherar och dövar pyrande oro och tristess.
Verklighetsflykten och aningslösheten har tagit sig alltmer frapperande uttryck. När jag själv gjorde militärtjänsten hade Sverige ett ganska respektingivande försvar, men snart och särskilt efter Sovjetunionens fall började önsketänkande politiska ledare och svenska folket att intala sig, att det var helt rimligt att lägga ned försvaret. Tills helt nyligen fanns det ju “ingen hotbild”. Man har på liknande sätt försökt glömma andra hot mot frihet, liv och egendom. Polisen är i Sverige så underbemannad och allmänt otillräcklig, att uppklarade brott ligger omkring 15 procent. Nästan inga stölder alls klaras upp. Massor av brott betraktas inte ens längre som en egentligen polisiär angelägenhet. Acceptansen för brott har blivit allt större, och förfärliga brott bestraffas med några års fängelse.
Samma land har i proportion till befolkningens storlek tagit in långt flera invandrare från främmande kulturer än andra europeiska länder. Även här har regimens grunda, ohistorisk människosyn inneburit bristande verklighetskontakt. Regimen har berömt sig av att ha medkänsla med mindre lyckligt lottade och av att vara “öppen” och “tolerant” men har inte insett, att människor på djupet formas av sin egen kultur, att kulturer kan vara delvis oförenliga och att sådana olikheter kan leda till konflikt. Kulturradikalismen har samtidigt sett stor invandring som ett sätt att utplåna kvardröjande traditionella svenska synsätt och beteenden.
 
Det kan knappast förvåna historiskt och filosofiskt bevandrade personer, att svensk invandringspolitik och stor invandring av det slag som varit aktuellt fått just den sorts konsekvenser de fått. Hela områden av samhällen och städer har blivit enklaver för invandrare. Stora grupper lever i det närmaste isolerade och hävdar sin kulturella egenart, något som den svenska staten uppmuntrat bland annat genom att betala för hemspråksundervisning i vilka språk som helst. Många invandrare odlar en särart, som i grund strider mot gamla svenska begrepp om rätt och fel. Trots att en så hög procent av invandrarna uppbär statligt stöd, ifrågasätter många av dem den svenska statens överhöghet och följer sina egna rätts- och moralbegrepp. På sina håll kan poliser, ambulans- och brandmän inte utöva sitt yrke utan att riskera överfall. Ofta är det i invandrarområden kriminella som anger tonen. Att invandrare utgör en oproportionerligt stor del av dem som begår svåra brott och fyller fängelserna döljs för allmänheten, som kanske också föredrar att hållas okunnig om saken.
 
Den sedan länge förda invandringspolitiken har bäddat för djupnande motsättningar mellan befolkningsgrupper. Inte minst sysslolöshet och tristess bland invandrare skapar jordmån för extremism. Speciellt den muslimska invandringen och befolkningsökningen i kombination med muslimsk värvning och agitation har gjort sådana problem alltmer svårbemästrade. I takt med att muslimer hävdar sin religiösa och kulturella identitet och de gamla svenskarna med sina kvarlevande kulturmönster och synsätt börjar känna sig åsidosatta, hotade och inträngda i ett hörn kommer spänningarna med stor sannolikhet att intensifieras.
 
För människor som inte själva lever inom den kulturradikala bubblan med dithörande önsketänkande har det inte varit svårt att förstå, att fortsatt stor invandring skulle komma att kraftigt förvärra redan akuta problem. Tecknen på att Sverige håller på att spricka sönder har med tiden blivit alltmer påträngande. Det har inte varit långsökt att befara, att myndigheterna med tiden i ren desperation skulle komma att tillgripa drastiska åtgärder.
 
Men svenskarna har inte fått tänka på sådana alls inte osannolika möjligheter. I den mån de ändå gjort det, har det fått ske i tysthet eller hemlighet. De som knystat om att invandringen borde begränsas för att råda bot på existerande problem och underlätta integrationen av redan inflyttade har av regimen utmålats som vidunder. Att vilja hålla traditionell svensk kultur levande har kallats och kallas “rasistiskt”. Inflyttade och andra icke-traditionella grupper bör enligt den kulturradikala regimen ha den största frihet att odla sin särprägel, men traditionella svenskar som vill göra detsamma beskylls för “hat” och “intolerans”—helt godtyckliga anklagelser, som stämmer bättre in på dem som utslungar dem.
 
Moral eller självbedrägeri?
Varför har den svenska regimen, antingen den politiskt kallar sig alliansen eller de röd-gröna, så länge insisterat på att i invadringsfrågan fortsätta i samma spår? En av anledningarna är att den så länge inpräntat i alla, att en annan politik vore omänsklig. Att slå in på en ny linje vore därför liktydigt med en moralisk bankruttförklaring. I stället intalar sig regimens representanter, att den företräder stor upplysthet och djup medmänsklighet. Inget får stå i vägen för vad den anser vara dess moraliska adelsmärke: att ömma för och hjälpa människor som har det svårt. Inget får konkurrera med medlidandet som motiv för handling. Att en okritisk och allt överskuggande medkänsla i nuet skulle kunna skapa katastrofer och stort lidande i framtiden beaktas inte.
 
Det djupt tvivelaktiga i denna blott sentimentala medkänsla framgår av att den i så hög grad består av självberöm och intimt hänger ihop med krass politisk beräkning. Om de svenska politikerna anat faran av kulturkrockar och splittring till följd av stor invandring, har det för dem vägt tyngre, att partier som ömmar för och erbjuder bidrag och service åt invandrare kan få deras röster i val. Den förda politiken har som sagt ansetts ändamålsenlig också från den kulturradikala utgångspunkten, att multikulturalism bidrar till att utplåna det gamla.
 
Om de tongivande samhällsdebattörerna på så många områden saknat verklighetskontakt, hur är det då med de svenskar som egentligen vill, att något i stil med det äldre Sverige skall kunna fortbestå? Varför har de varit så passiva och undfallande gentemot kulturradikalismen med dess multikulturella budskap? Rädsla för regimens repressalier har förstås vägt tungt. Eftersom kulturradikalismens fientlighet mot det gamla genomsyrat samhället, inklusive skolarna, har svenskarna också alltmer tappat kontakten med äldre svensk och europeisk kultur. Flertalet har inte längre någon levande bekantskap med svensk historia, litteratur, musik, konst, religion, gamla seder, bygdetraditioner, o.s.v. I takt med att dessa tonat bort har den egna identiteten och viljan att föra den vidare försvagats. Regimen låter samtidigt ingen glömma, hur riktigt ond den gamla onda tiden var. Resultatet har hos etniska svenskar blivit bristande självförtroende och en rotlöshet i tillvaron, vilket bara accentuerats av globaliseringens undergrävande av kulturell egenart.
 
Med tanke på hur iögonenfallande de nuvarande eller blivande problemen är, måste man undra, om inte många svenskars rädsla för att bli svartmålade och mobbade uppammat önsketänkande. Genom att intala sig, att utvecklingen inte är lika oroväckande som den kan förefalla, har man sluppit protestera och utsätta sig för regimens fientlighet och förakt. När det gäller just invandringen har denna undflyende attityd underlättats av att de som oroar sig i allmänhet inte själva bor i de av nyinflyttade mest påverkade områdena. Hur det än står till på dessa ställen, tänker nog många, skall det väl klara sig åtminstone så länge de själva är i livet. Besväras de av onda aningar, beror det väl på att de är otidsenliga eller—ve och fasa!—“intoleranta”. Så tänk inte på saken!
 
Men så tvingas svenskarna burdust in i verkligheten, t.ex. av terrordåd begågna av invandrare på olika håll i Europa. Vad som håller på att hända går inte riktigt att negligera. Det går sakta upp för människor, att terrordåd är extrema men alls inte oförutsägbara konsekvenser av en länge förd politik och en därmed sammanhängande kulturell omvälvning. Invandringens värsta avigsidor bara exemplifierar och intensifierar svåra och djupnande problem.
 
De som genomdrivit det kulturradikala experimentet i Sverige och annorstädes har varit kortsynta, verklighetsfrämmande, naiva och krassa. I sina egna ögon förblir de dock nobla förkämpar för det goda. De förstår i sin inbilskhet inte, att en moral utan verklighetssinne inte har något med moral att göra. “Moral” av den sorten är bara ett destruktivt och komprometterande självbedrägeri. Dess representanter kan inte komma ifrån, att det är de själva och samma andas barn i en tidigare generation som bär ansvaret för den kulturmiljö och dithörande sociala dissonans, som fått oro, missnöje, otrygghet och hat att sprida sig i Europa. Det går när det gäller just terrordåden att skylla på vad som händer i Mellanöstern, men dåden är också konsekvenser av en i Europa förd politik. De är bland annat hänsynslösa gerillaattacker och skärmytslingar i ett pyrande europeiskt inbördeskrig, om än ett krig där frontlinjerna är oklara och föränderliga och där ren djävulskhet och kriminalitet ofta blandas med politik och kvasi-religion. Kulturradikalismens skadeverkningar framträder här bara särskilt tydligt. I ett ögonblick av yrvaken klarsyn utbrast nyligen Sveriges statsminister: “Sverige har varit naiva”. Både i sin språkliga och moraliska hjälplöshet framstod han som en typisk produkt av det nya Sverige.
 
Aningslöshet och tankeförbud
Ovanstående genomgång av problem har tagit upp synpunkter, som den svenska kulturradikala regimen förstås anser oacceptabla. Sådana tankar bör inte ens få förekomma i den offentliga debatten. De hör ju uppenbarligen till någon annan, avlägsen, förvriden värld. Men tänk om det är den svenska regimens världsbild som är excentrisk och om det är den som sitter fast i en skrynkla i tiden? De perspektiv som anlagts i den här artikeln är i ett historiskt och internationellt perspektiv knappast anmärkningsvärda eller långsökta och skulle för ett kort historiskt ögonblick sedan ha framstått som okontroversiella t.o.m. i Sverige.
 
Även många svenskar som inte är helt med på den kulturradikala agendan blir förstås illa berörda av vad jag skrivit. Det får dem ju att framstå som okritiska och passiva, ja, fega—vilket är skäl nog att avvisa artikeln som överdriven och ensidig. Men vilka är då egentligen sakfelen? Inget kan väl bättre illustrera låsningen i svensk opinionsbildning än att den frågan inte ens får debatteras. Den svenska regimen berömmer sig av öppenhet och tolerans men tolererar bara diskussion inom en mycket snäv räjong.
 
Eftersom de som styr opinionsbildningen inte vill höra talas om klart avvikande åsikter, kunde jag ha skrivit en artikel med litet försiktiga, mjuka invändningar, d.v.s. göra just detsamma som skribenter eller politiker regelmässigt gör för att få fortsatt tillträde till den offentliga debatten. Men att skriva något sådant hade varit poänglöst. Det är ju för regimen självklara men dubiösa grundantaganden som behöver ifrågasättas. Förbudet mot all egentlig kritik av dessa har gjort självbespeglingen i svensk offentlig debatt absurd.
 
Nominellt råder det nästan oinskränkt åsiktsfrihet i Sverige, men i praktiken vakar regimen noga över att bara godkända idéer och marginella invändningar skall finnas i omlopp. Synpunkter som i denna artikel skall hållas borta. Alla vet vilket högt pris dissidenter måste betala: förlora sin heder, bli isolerade, uteslutna ur samhällsgemenskapen. Sverige är kanske det land i västvärlden som hårdast bestraffar avvikelser från det kulturradikala konsensus. Det svenska samhället har ett klart totalitärt inslag. En kuschad och inställsam befolkning hjälper till att på gräsrotsnivå genomtrumfa regimens värderingar. Att så många medborgare så villigt medverkar i utstötningen av oliktänkande gör likriktningen rentav mera effektiv än den var i de gamla öststaterna. Situationen förbättras inte av att svenskarna redan före kulturradikalismens segrar var obenägna till självkritik och civilkurage.
 
Det ligger nära till hands att anklaga dem som genomdrivit den kulturradikala omvälvningen för att var obegåvade, men så enkelt är det inte. Det är främst deras fantasi- och tankeliv som fjärmat dem från tidigare synsätt och gjort dem närsynta. Till skillnad från de eliter som skapade det äldre Sverige saknar de i stort sett kritisk distans till nuet. På grund av sin närsynthet och därmed sammanhängande verklighetssyn förväxlar de en förbipasserande nyck med historiens kulmen. De vill gärna tro, att de tjänar en nobel moralisk kraft, men mest av allt ger de i sin följsamhet och inställsamhet gentemot tidsandan intryck av att vara medlöpare, opportunister och karriärister. De är påfallande osjälvständiga. De saknar—vad?—gravitas, tyngd, djupare allvar, vilket inte hindrar dem att med svensk stöddighet och självgodhet förhåna och läxa upp personer med annan uppfattning.
Sverige kan vara det europeiska land som mest förbehållslöst accepterat den kulturradikala anmaningen att vända ryggen åt det egna landets äldre, historiskt framvuxna kultur. Man kan undra om ett land kan överleva en sådan grad av självförnekelse. Ett land som inte beaktar de historiska förutsättningarna för och källorna till det av bestående värde som landet uppnått riskerar att helt förröda detta arv och att glida iväg utan ankare. Detsamma gäller om en hel kulturkrets. Det är därför som så många historiker och filosofer i dag ställer frågan, om vi befinner oss mitt i västvärldens nedgång och sönderfall—en process som naturligtvis kan dra ut på tiden och inte utestluter partiell återhämtning här och där.
 
Då och nu: en summering
Skulle alltså människorna i min barndoms och ungdoms Sverige ha levt ett moraliskt, estetiskt, intellektuellt och socialt rikare liv, ha haft en mera fullödig, tryggare och tillfredsställande tillvaro? Så var det utan tvivel i avgörande avseenden—civilisationen höll på många sätt sina bastioner.
 
Samtidigt medger jag gärna, att det var detta äldre Sverige, som skapade jordmån för och lät sig invaderas av kulturradikalismen. Det säger något om svagheter i det äldre Sverige, att svenskarna skulle komma att stå så handfallna och flata inför den kommande anstormningen. Skevheter och luckor inom fantasi- och tankelivet både underlättade och var uttryck för kulturradikalismens framträngande. Detta vore ämnet för en annan betraktelse.
 
Det har alltså inte varit min avikt att skapa intrycket, att Sverige under min barn- och ungdomstid skulle ha närmat sig ett idealtillstånd. Något sådant finns inte. Vad jag hävdar är, att det på avgörande sätt gått utför med Sverige. Dagens syn på vad som föregick den kulturradikala epoken är produkten av en störtflod av svartmålningar, som kulturradikaler under årens lopp producerat. Dessa nidbilder har påverkat även äldre svenskar och gjort dem mottagliga för radikalismens förringande av kvalitet, allvar och stil.
 
Kulturradikalismen kan förstås på enstaka punkter ha varit välgörande genom att utmana stel, fantasilös tradition och slappt slentriantänkande. Men en benägenhet för självkritik ligger redan inbyggd i varje livskraftig tradition till skillnad från oböjlig konservatism. För att något gammalt skall kunna överleva och föras vidare måste det kontinuerligt nyskapas, utvecklas och anpassas till föränderliga historiska omständigheter. Den kulturradikala kritiken har varit något helt annat. Den har utgått från sitt eget allvetande och urskillningslöst angripit det gamla. Jag sörjer över att de senaste årtiondenas svenskar under kulturradikalismens inflytande i så stor utsträckning svikit eller glömt det bästa i arvet efter tidigare generationer, vanligen utan att begripa vad de gjort. Vad svenskar i min åldersgrupp lämnar i arv till barn och barnbarn är ett av kulturradikalismen härjat land.
 
Ingen kan förutse historiens gång. Det är tänkbart att svenskar och andra västerlänningar till sist kommer att inse sin prekära situation och lyckas ta sig ur den. Dessvärre kan ibland bara katastrofer undanröja illusioner och aningslöshet. Beträffande Sverige kan jag inte tro annat än att det bakom fasaderna hos mera omdömesgilla människor finns ett stort uppdämt missnöje. Det går i längden inte att blunda för sammanhang, som bara blir alltmer påträngande och destruktiva. Till sist får ren självbevarelsedrift och ilska människor att strunta i regimens inpiskare och hotet om utfrysning.
 
En väg framåt
Vad som skulle behöva förändras för att Sverige skall kunna ta sig ur sin belägenhet har legat underförstått i vad jag skrivit om olika missförhållanden. Landet måste först av allt komma till rätta med sin inbitna inkrökthet och självbespegling. De härskande journalistiska, intellektuella, politiska och konstnärliga eliterna och deras antaganden måste ifrågasättas och gradvis ersättas. Det behövs en ny sorts intellektuella, som kan genomlysa kulturradikalismen och visa hur den gjorde om och skadade Sverige. Samtidigt måste det diskuteras hur landet i rådande historiska situation skall kunna röra sig mot högre livskvalitet och större allvar och djup. Tänkare, forskare, konstnärer och andra kan bidra till den nödvändiga tillnyktringen och kursändringen genom att återuppliva, vidareutveckla och tillämpa en äldre tids insikter och värden. Mest av allt hoppas jag nog på konsten som förlösande kraft.
 
Kulturradikalismens mest förföriska och samtidigt mest skadliga aspekt har varit den romantiska drömmen om att i grund förvandla tillvaron, skapa ett samhälle av fördomsfri driftsutlevelse. Den därmed sammanhängande synen på livsåskådnings- och samlevnadsfrågor har gjort om uppostran och utbildning och ändrat på barnens och ungdomens levnadsvillkor. Den har undergrävt familjens roll som trygghetsfaktor och som förmedlare av livsvisdom och gott beteende. Kulturradikalismen har visat sin maktlystnad i centralstyrning, kollektivisering och likriktning. För att ett mera decentraliserat och frihetligt samhälle och en vitalisering av familjer, gemenskaper och närmiljö skall bli möjliga behöver en äldre livsinställning och äldre begrepp om familjeliv och personligt och medborgerligt ansvar återupplivas och anpassas till nya omständigheter.
 
De svenska statliga skolorna har på ett beklämmande sätt förslösat och missbrukat dyrbar tid för de unga och hållit tillbaka mänskliga resurser. Med sin tyranniska jämlikhetsdoktrin, sitt motstånd mot konkurrens som sporre för eleverna och allsköns pedagogiska experiment har skolorna hämmat frigörandet av begåvning, skaparkraft och energi. Behovet av nytänkande är stort inte bara när det gäller det elementära—hur vanlig ordning skall kunna upprätthållas i klassrummen och hur de unga bäst och snabbast skall kunna lära sig läsa, skriva och räkna—utan framför allt när det gäller skolornas övergripande syften. En äldre tids västerländskt tänkande om skolornas högre mål och om behovet av bildning kan i tidsenlig form bli en stor tillgång.
 
När man beaktar, att statens mest grundläggande ansvar är att skydda medborgarna till liv, lem och egendom och att befrämja samhällets sammanhållning och fortbestånd, framträder ett av den svenska regimens stora misslyckanden i blixtbelysning. Bara ett envist fasthållande vid förblindande ideologi och andra illusioner och ren och skär ansvarslöshet kan förklara hur regimen utlämnat folket åt social splittring och åt faror och hot, antingen dessa senare kommer inifrån eller utifrån. Att kraftigt stärka polis och försvar, göra om strafflagstiftningen och tänka om i invandringspolitiken är inte smaksaker utan en fråga om att rädda liv och begränsa lidande. Bara i ett samhälle på väg mot undergång sviker staten medborgarna på områden som dessa.
 
Kulturradikalismen har haft initiativet i Sverige i årtionden. Utan att helt kunna utplåna äldre svensk kultur och bryta ned övrigt motstånd har den kunnat genomsyra samhället på alla livsområden. Den har inte bara kunnat sprida sina idéer utan fått tillämpa dem i praktiken, fått experimentera med ett helt land. Även om det kunde hävdas, att kulturradikalismen haft enstaka välgörande effekter, som inte tagits upp i denna artikel, kan slutsatsen bara bli en: att kulturadikalismen fått visa vad den går för och att det är hög tid att lägga om kursen. Det behöver inte vara för sent.
 
 
 
Om författaren: Claes G. Ryn är professor i statskunskap och f.d. institutionschef vid The Catholic University of America i Washington, D.C. (dock inte konvertit). Han har också undervisat på Georgetown University och University of Virgina. Bland hans många böcker märks Democracy and the ethical life; Will, imagination and reason; America the virtuous; A common human ground; och romanen A desperate man. 2000 inbjöds han av Pekinguniversitetet att hålla the Distinguished Foreign Scholar Lectures. Denna föreläsningsserie utgavs i bokform av samma universitet. Tre av hans böcker har utkommit i kinesisk översättning. Ryn fick 2012 en hedersprofessur vid Beijing Normal University i Peking. Han besöker ofta Kina. Ryn är i USA ordförande för National Humanities Institute och redaktör för den tvärvetenskapliga tidskriften Humanitas. Ryn var i ungdomen doktorand i Uppsala men disputerade i USA. Han medverkar då och då i svenska media. Han är hedersledamot i Föreningen Heimdal.
Denna artikel kommer också att publiceras i tidskriften Heimdal.