Trumponomics – Av Arvid Hallén

 
Vad betyder en president Donald Trump för den amerikanska ekonomin? Det beror på om Trump håller vad han lovat, och på vad Federal Reserve gör.
 
Donald Trump har lanserat tre stora förslag som kan påverka USA:s makroekonomiska situation. Som de flesta av hans förslag, oavsett politikområde, är de vagt formulerade, och kan nog bäst förstås som viljeinriktningar snarare än konkreta policy-förslag. Det gör att de i bästa fall kan underställas en rudimentär analys.
För det första har Trump lovat att stoppa utflyttningen av amerikanska jobb genom att sätta upp handelshinder. För USA innebär det att ekonomin i genomsnitt kommer att bli lite mindre effektiv, och potentiell BNP kommer att minska en aning. Å andra sidan lär det också ge en omfördelande effekt till de som sett sina jobb flytta ut – jobben kanske inte kommer tillbaka, men de kommer sluta att flytta ut, och allt annat lika kan arbetare som jobbar i fabrikerna få bättre betalt. Konjunkturmässigt torde nettoexporten stärkas, vilken har en positiv effekt på den aggregerade efterfrågan, och innebär högre tillväxt och inflation och lägre arbetslöshet.
Förlorare blir aktieägare och konsumenter. I rent ekonomiska termer kommer förlorarna sannolikt att förlora mer än vinnarna vinner. Professor Lawrence Summers, före detta rektor vid Harvard, har dock nyligen publicerat en artikel (Secular Stagnation in the Open Economy – American Economic Review: Papers & Proceedings 2016, 106(5): 503–507) som visar att handelshinder kan vara bra för ekonomin i det specifika fall där ekonomin är så svag att nollränta krävs, alltså den situation den amerikanska ekonomin befunnit sig sedan 2008, fram tills alldeles nyligen.
Oavsett vad kommer handelshinder sannolikt att ha en begränsad effekt på den amerikanska ekonomin, av den enkla anledningen att den amerikanska utrikeshandeln är relativt liten. Exporten är cirka 13 procent av BNP, importen några procentenheter högre.
För det andra har Trump utlovat stora infrastruktursatsningar. Den amerikanska infrastrukturen är ökänt eftersatt. För en nationalistiskt lagd politiker är det förstås genant att besöka de glimmande flygplatserna i Dubai, de välskötta (och privatägda) motorvägarna i Frankrike, för att inte tala om de toppmoderna höghastighetsjärnvägarna i Kina, för att sedan komma hem till slitna flygplatser, långsamma tåg, och motorvägar som nästan består mer av hål än av vägbana. Donald Trump har därför karaktäristiskt utlovat att USA:s infrastruktur ska rustas upp för 1000 miljarder dollar, och inte bara bli bra igen, utan bäst i världen.
Detta ska dock inte ske medelst traditionell lånefinansiering, alltså att staten lånar pengar (till de nuvarande rekordlåga räntorna), utan genom olika skattekrediter som ska skapa incitament för privata investeringar i infrastruktur via offentlig-privat samverkan (OPS). OPS har inte ett fläckfritt rykte (i Sverige räcker det med att nämna Nya Karolinska) och det är oklart hur mycket nya infrastrukturinvesteringar Trumps plan kommer att leda till. Men om skattekreditplanen fungerar, eller Trump i stället väljer en traditionell statlig finansieringsmodell, är högre aggregerad efterfrågan att vänta, och till den högre tillväxt och inflation, tillsammans med lägre arbetslöshet. För att inte tala om bättre infrastruktur.
Den tredje pilen i Donald Trumps koger är skattesänkningar. Trump har föreslagit stora ofinansierade skattesänkningar, huvudsakligen för höginkomsttagare. Skattesänkningar för höginkomsttagare har lägre stimulerande effekt på ekonomin än motsvarande sänkningar för medel- och särskilt låginkomsttagare, eftersom höginkomsttagare tenderar att spara en betydande andel av sina skattesänkningar, medan medel- och särskilt låginkomsttagare spenderar de extra inkomsterna. Oavsett vad torde ofinansierade skattesänkningar leda till högre tillväxt och inflation och till lägre arbetslöshet, allt annat lika.
Detta är också den bedömning marknadens aktörer verkar göra. Sedan Trump vann presidentvalet har såväl börs som inflationsförväntningar stigit, vilket i dagens läge är tecken på optimism om den förväntande ekonomiska utvecklingen.
Det finns dock ett moln på himlen: den amerikanska centralbanken Federal Reserve. Den amerikanska ekonomin har nu bedömt slutligen återhämtat sig från kraschen 2008, och närmar sig full sysselsättning, om den inte redan är där. Kärninflationen ligger kring det outtalade målet (eller egentligen taket) på 2 procent.
Den 16 december höjde Fed räntan med 0,25 procent, till intervallet 0,50-0,75 procent. Det är den andra räntehöjningen på tio år, och följer den förra höjningen för ett år sedan.
Om president Trump driver igenom en expansiv inflationsdrivande finanspolitik enligt de tre punkterna ovan kommer det sannolikt leda till ett mer aggressivt beteende från Fed, med tidigare och större räntehöjningar än vad som annars vore fallet. Dessa kommer då att kyla ekonomin, och motverka finanspolitikens stimulerande effekt.
Ironiskt nog kan högre amerikanska räntor också ge en ordentligt skjuts till dollarn, vilket kommer att skada den amerikanska exportindustrin och göra importerade varor särskilt attraktiva – tvärt emot det uttalade målet för Donald Trumps handelspolitik.
 
Ur Tidskriften Heimdal – Volym II År 2016
Arvid Hallén, Skattmästare, Föreningen Heimdal